Valsegrarna för den ”Centraleuropeiska högern” har förutom Polen skett i Serbien och Kroatien.
Under den polska valstriden framförde Duda att EUs ställningstaganden för homo-bisexuellas och transpersoners mänskliga rättigheter är ett hot som motsvarar det kommunismen innebar för Polen. Och när det hettade till mot slutet av striden så utlovade han att initiera en grundlagsändring där möjligheten för samkönade par att prövas som adoptanter skulle förbjudas.
I grundlagen.
Hans liberale utmanare Rafal Trzaskowski, som länge stått upp för att mänskliga rättigheter även omfattar homo-bisexuella och transpersoner, fick kalla fötter. Snabbt markerade han att även han är emot adoptionsprövning för just två män eller två kvinnor som lever ihop.
Det går fort när det svänger.
Även i Ryssland har det varit ”folkomröstning” om en ny konstitution.
Huvudfrågan har handlat om möjligheterna för Vladimir Putin att kunna väljas, i praktiken, på livstid till sin post.
Men även i Ryssland blev homohetsen ett centralt inslag.
Äktenskap mellan två personer av samma kön skall nu förbjudas.
I grundlagen.
Ett inslag i valkampen var en valfilm där en liten oskyldig pojke på ett barnhem trodde sig bli adopterad av en mamma och en pappa. Det visade sig vara en pappa och en pappa. Barnet blir olyckligt, speciellt när en av papporna visar upp ett feminint klädesplagg som present och barnhemmets personal ser bedrövade och maktlösa ut. Pappa, pappa och son åker iväg i bilen och en speakerröst frågar om det är detta Ryssland som tittaren önskar sig.
Kort sagt en så vidrig propaganda att det kryper i kroppen. Men sett ur de nationalkonservativas ögon en rättfärdig varning för den katastrof som kommer med att se kärlek mellan människor som något bra och familjebildning som en positivt del av samlevnaden.
Föraktet för kärleken är inte det enda utmärkande draget för de nationalkonservativa krafter som enligt den ungerska utrikesministerns landskampsreferat nu har en 3-0 ledning.
Vårens politiska utveckling i Centraleuropa har haft minst lika många inslag av en närmast patologisk transfobi på hög nivå.
Just Ungern tog täten i kampen mot ”genusideoloigier”. Dvs de diskussioner och livserfarenheter som noterar att uttryck för kön inte endast är två.
Eller att det faktum att det i alla tider har funnits människor som inte följt sin samtids rådande normer för hur kön skall gestaltas och uttryckas.
För den ungerska ledning blev det nödvändigt att slå tillbaks med kraft genom att förbjuda förändring i folkbokföringen av det kön som angavs vid födseln.
Rumänien följde efter i juni med att parlamentet vill förbjuda utbildningsväsendet att hålla i ”aktiviteter för att sprida teorier eller åsikter om könsidentitet, förstått som teorin som anser att kön är ett annat begrepp än biologiskt kön och att könstillhörighet/identitet och kön inte alltid är samma sak.”
Vi talar om länder som ingår i den Europeiska Unionen där grundläggande mänskliga rättigheter, inkluderat en öppen och fri debatt, borde vara okränkbara.
Så även om pandemin förhindrar oss att genomföra parader i samband med Pride, är 2020 års Pride-evenemang viktigare än någonsin.
Det är avgörande att vi markerar att vi finns och att vi inte accepterar den utveckling som det ungerska, polska, rumänska, ryska, brasilianska och inte minst amerikanska regeringarna står för.
Det är därför imponerande att se hur kreativa Pride-rörelsen har varit för att skapa nya sätt att göra sin röst hörd. När Global Pride livesändes i slutet av juni, var det gripande att se och lyssna till de många kämpar världen över som står upp mot totalitära och djupt homo- transfoba myndigheter och politiska krafter. Miljontals människor nåddes kortare eller längre stunder av budskapen. Tyvärr ligger inte sändningen kvar. Jag hoppas att den på något sätt görs tillgänglig för de som missade den!
I Stockholm görs nu försök att likt Global Pride uppmärksamma Pride digitalt. Seminarier och uppträdanden, hälsningar och tal av självaste Kronprinsessan. Samtidigt håller Helsingborg sin digitala festival med liknande mix av innehåll. Och i Köpenhamn och Helsingfors arbetas på samma sätt med att låta Pride leva och utvecklas även när vi inte längre kan trängas med varandra i parader, på möten och klubbar.
Nej, sant. Det digitala är inte samma sak som att mötas i verkliga livet. Men nu när politiska krafter med en aggressiv ideologi riktad mot homo-bi och transpersoner, parat med en syn på kvinnans roll som stinker värre än Gollums gölar, formad med en ambition om att återupprätta respektive lokala religions patriarker med målet att ta kontroll över medborgarnas fria själar och fria kroppar, då är det på riktigt avgörande att vi samlas på de sätt som är möjliga.
Under Stockholm Pride hålls även ett antal live-evenemang som alla noggrannt planerats för att fungera i Corona-tider. Bara det är imponerande. Nya idéer för att få vårt regnbågssamhälle att fungera och överleva pandemin har utformats under budskapet #tsmans.
Det står möjligen 3-0 till de nationalkonservativa efter den här vårens val i Centraleuropa.
Men matchen är långt ifrån över. Min förhoppning är att med ditt aktiva stöd till Pride-rörelserna, hbtq-samhällets olika sociala och politiska föreningar, media, krogar, klubbar och kulturaktörer, så mäktar vi att med goda krafter forma det motstånd som kommer att krävas från nu och många år framåt. Ett motstånd som gör att vi som en bred och därmed stark rörelse behöver upprätthålla den mångfald och den respekt som Pridefestivaler och parader manifesterat, där grupper som representerar olika livserfarenheter, ideologier och övertygelser, inte sällan motstridiga, samlas för att manifestera regnbågens symbol för frihet.
När de mörkaste av mörka krafter växer sig starka runt oss gäller det än mer att förstå vikten av att välja strider och särskilja vilka som på allvar vill oss ont och vilka som trots våra olikheter är en del av att forma motståndet.
Uppdaterad 2020-12-04
