De flesta länder har valt att initialt stänga ner sina samhällen med stränga regler om att hålla sig hemma och släcka ner näst intill allt. Det är gripande, och imponerande, att se hur människor står ut med att i veckor sitta instängda. Men också oroande att läsa rapporter om vad som händer i hem, där kvinnor och män och inte minst barn som lever i utsatthet har begränsade möjligheter att hitta säkerhet utanför de fyra väggarna. Vid framtida krishantering måste samhället planera för att säkra dessa de mest sårbaras trygghet.

Spanien, Frankrike, Storbritannien och Belgien som drabbats i särklass värst av dödsfall valde i början av pandemin en annan väg än Sveriges mer begränsade nedstängning. Kanske är till och med antalet döda långt högre än vad siffrorna antyder under april i några av dessa länder. I t.ex Frankrike, framkom det i nyhetsinslag, räknas endast de som dör av Covid-19-viruset på sjukhus, inte de som dör hemma eller på äldreboenden. Med tiden kommer siffrorna justeras och vi får en bättre bild av de olika insatsernas resultat.

Det behövs ifrågasättande kritik och omvärdering av den väg Sveriges myndigheter och politiska ledning tagit. Ingen har idag svaret på om den öppnare väg som valts här i långa loppet fungerar bättre än strategin att stänga först och sedan öppna långsamt.

Det vi däremot vet är att mängden självutnämnda experter, som hittat nån undersökning nånstans på nätet och lockas av katastrofer, är lika många nu som när aids-epidemin bröt ut och allt från CIA, gröna apor till bögar utsågs till huvudskurkarna och både framkallningsvätska och vetegräs blev universallösningen för överlevnad i de ”alternativa” diskussionskanaler som fanns då.

Det vi också redan vet är att Coronaviruset och sjukdomen den orsakar, Covid-19, blivit ett verktyg för att stärka de politiska krafter som inte vill se ett öppet samhälle med plats för olika levnadssätt och olika identiteter.

Regeringspartiet PiS (Lag och rättvisa) i Polen försökte i mitten av april ännu en gång driva igenom en skärpning av landets redan drakoniska abortlagar. Passande nog när folksamlingar, dvs möjligheter till öppna protester, omöjliggjorts.

I samma veva försökte partiet även genomdriva ett förbud för sexualundervisning riktad till barn och unga. En lag där till och med föräldrar kommer straffas om de ger sina barn och unga råd och information om sexualitet.

Lyckligtvis röstade parlamentet för att skjuta beslutet på framtiden.

I Ungern gjorde regeringen samma fula försök att markera mot ett öppet samhälle baserat på individens självbestämmande. Sista timmarna den 31 mars, på den internationella dagen för synliggörande av transpersoner, valde Orbán et companie att lämna in ett lagförslag som förbjuder möjligheten att i folkbokföringen ändra juridiskt kön. Det kön en registrerats som vid födseln skall gälla för all framtid och aldrig gå att ändra, oavsett könskorrigering eller verklig könsidentitet.

Dessa två exempel från de mörknande delarna av Europa är så allvarliga att jag inte ens behöver räkna upp religiösa galenpannor som förklarar Coronavirusets spridning med att homo-bisexuella inte längre straffas eller särbehandlas i några få delar av världen.

Men konsekvenserna av pandemin, ekonomiskt och politiskt, är i lika hög grad bara i sin början som väl själva spridningen av viruset. Vi har i Polen och Ungern liksom i Uganda där homosexuella arresterats med hänvisning till Coronaviruset fått en försmak av det som kan hända om våra samhällen går ner sig i en djup ekonomisk kris.

Det går snabbt när det väl börjar.

När ekonomiska experter jämför den nedgång vi nu ser med den på 90-talet men kanske än mer oroande, kraschen i slutet av 20-talet som ledde till den stora depressionen, då behöver vi som en av de minoritetsgrupper som i alla tider utsetts till syndabockar planera för tuffare tider.

Kanske inte akut här i Sverige. Knappast i Norden eller i de stabila demokratierna. Men när det skakar i samhället sitter vi alltid löst.

De nationalistiska partierna har varit ovanligt tysta under våren. Deras något begränsade engagemang och meningslösa dribblande om vad som är svenskt eller ej tappar lockelse under pågående pandemi.

Men när vi nu går in i en tuffare ekonomisk tid, med hög arbetslöshet, svårigheter att betala hyror, räntor och amorteringar så är det det stor risk att deras retorik på nytt får luft.

Vid det tyska riksdagsvalet 1928 fick Nationalsocialisterna 2,6% av rösterna. Vid valet 2 år senare, när depressionen tagit fart, ökade de till 18,3%.

I juli 1932 fick de 36,3% och vid nyvalet i november samma år 33,1%.

Även om depressionen, ett allmänt politikerförakt och Hitlers löften om ett blomstrande Tyskland spelade in för att få så många att rösta på honom, så var nationalisternas hat riktat mot judar, romer och politiska motståndare liksom deras perverterade vurm för den heterosexuella kärnfamiljen med ”traditionella” könsroller, väl kända bland de som röstade på partiet. Och lika känt var detta för det Tysknationella Folkpartiet som säkrade Hitlers utnämning till Rikskansler. Efter valsegern tog det bara några månader innan vänsterpartierna förbjöds och alla homobarer och tidningar stängdes, bokbål brändes utanför Hirschfeldintitutet och icke- ”ariska” medborgare trakasserades öppet med statens beskydd.

Det går snabbt när det väl börjar.

Historien upprepar sig aldrig exakt. I vår tid är de stora nationalistiska partierna fokuserade på muslimer och romer. De är uttalat ”för” den heterosexuella kärnfamiljen, dvs mot att homo-bisexuella och transpersoner skall accepteras på lika villkor, men har i västra Europa för tillfället valt att i varierande grad tona ner detta.

Europa står idag, trots att det skakar och kommer att skaka än mer, demokratiskt starkare med en större kraft att motverka de idéer som vill ersätta demokrati grundad i individens mänskliga rättigheter med nationalkollektivistisk terror.

Men utan engagemang och politiskt medvetet försvar står vägen öppen för att åter ta de genom historien väl upptrampade stigarna. Det är allt för lockande att möta kriser med att peka fingret mot ”de andra”. Smitta, död och hunger, fattigdom och osäkerhet inför framtiden har i historien öppnat för auktoritära krafter att bussa folk mot folk.

Här i Norden och Europa är det tveklöst en annan era idag än under medeltiden och 30-talet och vi vet vad som krävs för att förhindra ännu en Förintelse. Hoppas jag.

För de HBTQ-personer som lever i länder med svagare demokrati, med auktoritära religiösa och politiska ledare och i renodlade diktaturer är utsattheten just nu fullständig.

Mitt engagemang i Regnbågsfonden (regnbagsfonden.org) handlar om insikten att våra framgångar hänger på en skör tråd. Vi har ett personligt ansvar för att bidra till att stärka regnbågssamhället. Bli månadsgivare, så Regnbågsfonden kan fortsätta ge stöd där det på allvar behövs!

Och ja. Även QX kommer fortsatt behöva ditt stöd för att överleva. Även vi riskerar annars att tystna för gott.