Runtom i världen finns det oroväckande tendenser som pekar mot en utveckling med ökade trakasserier, hot och våld mot hbtq-personer. I en kartläggning gjord av organisationen ILGA-Europe konstateras det att hatiska uttalanden och våldsdåd mot hbtq-personer ökar. Man ser även att hatfyllda uttalanden ofta kommer från politiker och företrädare för det offentliga. Den bilden som ibland målas upp, att västvärlden kommit så långt att allas mänskliga rättigheter i stort är säkrade, är långtifrån sann.

Polen är väl känt för att vara sämst i klassen i Europa. Homofobiska uttalanden används i den politiska retoriken i valkampanjer, där hbtq-personer målas upp som ett ”hot” mot familjer. Över 80 städer i Polen har utnämnt sig själva till ”hbtq-fria zoner”där kommunala församlingar har röstat igenom resolutioner för att motverka spridningen av vad som kallas ”hbtq-ideologi”.

Sverige är inte förskonat. I en kartläggning som BRÅ presenterade i slutet av år 2019 visade att hatbrott med sexuell läggning som motiv hade ökat med hela 37 procent jämfört med föregående år. Det här sker inte i ett vakuum. Jag tror att det spelar stor roll att gränser förflyttas i det offentliga samtalet. Allt grövre språkbruk på nätet tillsammans med de signaler som skickas från representanter för det offentliga plockas upp av människor, reproduceras och växer i styrka.

Vi läser med förskräckelse om den typen av verbala attacker i andra länder. Som i Ungern, där László Kövér, talman i det ungerska parlamentet, jämställde homosexuella med pedofiler. Det kan väl inte hända här tänker nog många. Problemet är att det redan händer. Den person Sverigedemokraterna tyckte var lämplig att nominera till talman, Björn Söder, har kallat Pridefestivalen för ”det perversa homosexevenemanget”. Och lade till att ”dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala.” Transpersoner som inte steriliseras eller kastreras är en ”freakshow”, menade en annan SD-topp, Richard Jomshof. I ett första utkast till sin bok Satis polito, skrev partiledaren Jimmie Åkesson själv att han aldrig ”någonsin kommer att förstå mig på homosexuell kärlek”. Just det kom inte med i boken, någon gjorde väl analysen att väljargrupper skulle stötas bort. Men vad man tycker i stängda rum är uppenbart.

Sverigedemokraterna i Sölvesborg deklarerade att man skulle sluta flagga Pride-flaggan utanför kommunhuset. Kommunalrådet Louise Erixon (SD) sa att ”för oss är traditionen viktig, och jag vet att många av våra äldre kommuninvånare delar den uppfattningen.” Beslutet att ta bort flaggan stöddes för övrigt av KD och M, utan att jag i alla fall har sett någon reaktion från respektive partis partiledningar. Kanske inte så konstigt, eftersom de deklarerat att man tänker styra tillsammans med SD även nationellt. Dessa signaler biter sig fast och urholkar toleransen, som vattendroppar sakta gröper ur en sten.

Vi måste ta den här kampen, och vi måste samlat stå upp för allas rättigheter. När jag var finansborgarråd i Stockholm förra mandatperioden införde vi gratis vigslar under Pride på stadshuset borgargård. Där vattnet möter Ragnar Östbergs fina tegelbyggnad kunde par viga sig gratis under den vecka som ska präglas av kärlek, oavsett vem du älskar. Symboliskt? Absolut. Men jag tror att det som politiker och andra offentliga personer gör och säger, även symboliska saker, spelar roll. På samma sätt som en hatfylld offentlig retorik driver på för faktiska våldsdåd på gatorna. Det, om något, har vi lärt av historien.

Det är bra att nuvarande majoritet i Stockholm fortsätter med Pride-vigslarna. Men varför inte göra mer? Stockholm är i grunden en öppen och tolerant stad och ska så förbli. På kommunstyrelsens nästa möte kommer jag föreslå att Stockholms stad tar initiativet till en internationell konferens på temat tolerans och öppenhet. Jag vill att vi bjuder in representanter från hbtq-rörelsen från olika länder i Europa i samarbete med den svenska rörelsen. Jag vill att vi skapar en plattform för frågorna med Stockholms offentliga märke på.

En plattform där personer kan vittna om det förtryck och den utveckling som sker i deras länder. Jag vill att den första punkten på dagordningen ska vara att vi driver på för att europeiska städer ska anta en deklaration om att arbeta mot den här typen av förtryck. Vi måste visa att vi är många som ser vad som händer och att vi inte accepterar utvecklingen. När vi väl kommit igenom pandemin vore detta en utmärkt sak för staden att sätta igång och arbeta med. Låt oss ta kampen.