22 år i rad har vi fått fira Stockholm Pride. I år kommer vi inte att få skrida fram på Stockholms gator i en kilometerlång parad för allas lika värde. Men det får inte bli en anledning till att Pride faller i glömska. Även om Sverige har kommit längre än många andra länder finns det fortfarande områden på vilka HBTQ-personer särbehandlas. Här behöver vi riva hinder för att alla ska få samma förutsättningar att leva sina liv som de själva vill.
Samtidigt som vi gör oss redo för ett alternativt Pride-firande gömmer någon sin egentliga sexualitet i rädsla för familjens reaktioner. När vi målar Pride-flaggan på våra kinder bränns en Pride-flagga på Järvafältet. I samma stund som ett homosexuellt par lovar varandra ett liv ihop i Sverige fängslas en man som haft samlag med en annan man i Ryssland.
Så länge HBTQ-personer blir diskriminerade i förorten, Pride-flaggor inte får vaja fritt utan att någon känner behovet av att sabotera dem och män och kvinnor fängslas i andra länder för att de råkar älska någon av samma kön måste vi fortsätta att gå i Pride-tåg, såväl i fysisk som i symbolisk mening.
Sverige har kommit väldigt långt i synen på HBTQ-personers rättigheter, men fortfarande blir män som har samlag med män diskriminerade när de vill ge blod. Heterosexuella behöver vänta i tre månader efter att de träffat en ny sexpartner innan de får ge blod. Samtidigt som män som har sex med män måste vänta i tolv månader, även vid sexuell samvaro inom ett stadigvarande förhållande, innan de får ge blod. En regel som enbart bygger på unkna fördomar, inte evidens.
En annan anledning för oss att gå i Pride-paraden är att surrogatmoderskap är olagligt i Sverige. Det tvingar par att söka sig utomlands till ett pris av hundratusentals kronor. Samtidigt går det inte att lagstifta bort barnlängtan. Att skaffa barn ska inte vara en klassfråga, där storleken på plånboken får bestämma. För oss är det en självklarhet att altruistiskt surrogatmoderskap ska legaliseras. Surrogatmoderskap behöver inte förbud – det behövs i stället spelregler
Sist, men absolut inte minst, handlar det om att majoritetssamhället inte får ge vika för extrema röster. Vi måste fortsätta att stå upp mot förtryckarna. Varje gång vi dansar i Pride-parader, stora som små, gör vi det för alla som ännu inte vågat komma ut, för alla som fängslas för sin läggning, för alla som lever under så kallat hedersförtryck.
HBTQ-engagemanget får inte sluta vid Sveriges gränser. Homosexualitet är fortfarande olagligt i 70 länder. I 14 länder är det förenat med livstid i fängelse och i åtta länder med dödsstraff. Pride-rörelsen är fortfarande lika relevant nu som 1998 när Stockholm Pride grundades. 2020 är det endast 27 länder världen om som tillåter homoäktenskap. Det svenska, statliga biståndsarbetet måste våga ställa krav på hur HBTQ-personer behandlas. Politiken kan inte göra allt, men det är vår skyldighet att åtminstone försöka göra vad vi kan.
Så länge det finns människor i och utanför Sverige som inte tycker att man ska få älska vem man vill kommer vi att gå i Pride-tåget. För din, för min, för allas rätt att älska den man vill.
