När jag kom ut 1993 kände jag inte ett enda homo. Jag tog mitt pick och pack och flyttade till Stockholm. Jag visste inget om gayställen, tidningar eller hur man träffar andra homosexuella. Hur jag lyckades få reda på att RFSL hade en linje att ringa för att få tips vet jag inte, men dit ringde jag. Där informerade dom om vad det fanns för ställen att gå till. Dom skrattade åt mig när jag sa att jag kom från en håla norr om stan. Dom tyckte att jag var ”stockholmare”. Men va fan – internet hade ännu inte slagit igenom, och jag kände ingen som också gillade tjejer. Jag hade ingen koll. Visst, jag hade spelat fotboll men där var det ingen som verkade som jag. Dom bara pratade killar.
I alla fall hade jag tagit mod till mig och kommit ut, flyttat till stan och efter tips från RFSL började jag gå själv på tjejkvällarna på Hus1. Jag lyckades inte lära känna någon. Jag är väldigt blyg, på det sättet som gör att folk uppfattar en som dryg. Min kära syster, barnpsykologen, kallar mig ”lite avig”. Fy skam den som ger sig, så jag fortsatte att gå på tjejkvällar. Pendlade mellan baren och flipperspelet som stod på väg in till toaletterna. Hålet som är där i väggen var det min högerfot som gjorde när kulan rann. Förlåt.
Den 2 september 1994 blev jag uppraggad i baren. Att hitta kärleken är ju även att hitta sin bästa vän, den man litar på, den som förstår och står ut. Det bästa som hänt mig. Men vi hade inga vänner som var i ’homobranschen’. Det behövde vi visserligen inte i början, men efter något år så ville vi träffa andra ”som oss”.
En dag i nån homotidning såg jag att det fanns ett korpfotbollslag för flator. Jag gick dit och började spela med SFF – Stockholms fotbollsflator. Jag hade ju spelat som tonåring, men dom här damerna hade spelat på riktigt. Med blodsmak i munnen efter fem minuter var det bara att bita ihop. Jag fick hänga med flator! Vi umgicks en del hela laget. Här hittade jag min första vän som inte var straight.
Med fotbollslaget åkte jag på mitt första Gay Games. Amsterdam 1998. Där blev jag förälskad i konceptet.
Att få ett helt fotbollslag att fungera på en sån resa är svårt. Jag tröttnade på alla viljor och slutade ett tag efter det. Men nu hade jag en vän. Vi började springa och deltog i olika lopp. 2002 bestämde vi oss för att åka till Gay Games i Sydney. Stackars Fru M har alltid varit med på mina lopp. Hon tycker det är bättre att jag springer än spelar fotboll. Ett mil-lopp är över på c: a 50 minuter. En fotbollsturnering kan pågå i en vecka.
Jag brukar vara elak och säga att konståkarna i nybörjarklassen är bättre på symaskin än på skridskor.
Jag älskar Gay Games! Att se samkönad dans kanske inte är så stort nu efter att Andreas Lundstedt varit med i Let´s Dance – men då! Konståkningen – helt underbar. Jag brukar vara elak och säga att konståkarna i nybörjarklassen är bättre på symaskin än på skridskor. Men det är så härligt att titta på. Det är sån livsglädje. Alla är så seriösa i sitt tävlande oavsett gren och nivå. Folk har tränat, ansträngt sig och samlat in pengar för att kunna åka. När vi kom hem från Sydney blev alla svenska deltagare inbjudna till Rosenbad av Mona Sahlin som ville fira våra framgångar. Så gulligt!
Vi har fortsatt att åka på Gay Games. Där har vi träffat nya vänner för livet. Efter Cleveland 2014 läste jag i QX om en förening, Stockholms Snipers friidrott, som ville att tjejer skulle börja träna med dem. Sagt och gjort. Jag tog med mig min flatkompis och gick till dit. Så roliga, generösa och duktiga. 2017 åkte många av oss till Miami för att delta i OutGames. När vi landade fick vi veta att organisationen gått i konkurs. Alla var jättebesvikna. Trots allt blev det en sån fantastiskt kul resa. Många eldsjälar gick samman och ordnade tävlingar ändå. Det var inte tävlandet som gjorde att resan blev så lyckad – utan gemenskapen. Det ordnades flera sammankomster med öppen bar, som plåster på såren. Det blev några härliga festkvällar.
Innan Gay Games Paris 2018 tog min ”springkarriär ”slut. Artros i knät och en skada på menisken. Men vi åkte med ändå. Gick upp tidigt och stod och hejade när våra springvänner tävlade. Vi åkte till friidrottsarenan och hejade på de som hoppade, kastade och sprang. Vi stod i ösregn och skrek på Stockholms Snipers fotbollslag.
Det är inte bara resorna som gör HBTQ-idrotten så rolig, men det bidrar. Man träffa människor från andra länder, man kommer närmare dom man tränar med.
Det är fantastiskt att tillhöra en HBTQ-idrottsförening. Du behöver inte vara bäst – inte heller bra. Bara gör ditt bästa – och försök vara lite social. Man pushar varandra och har kul, samtidigt som man faktiskt tränar.
Stockholm Snipers tog emot mig på ett så fint sätt. Jag har aldrig tränat friidrott, men vilket tålamod dom visade mig. Jag hittade muskler jag inte visste fanns. Min kompis hade inga problem att göra som killarna. Jag som inte är så smidig och inte heller så lång, hoppade över barnhäckar när dom andra hoppade över de höga häckarna. När dom hoppade upp på höga plintar stod det en lite låda bredvid för mig att hoppa upp på. Utan att vara pinsamt, inte efter ett tag i alla fall.
Jag saknar att inte kunna träna med mina älskade springpojkar och springflator. Tack vare HBTQ-idrotten har jag och Fru M träffat fantastiska vänner i alla åldrar och av alla kön. Via idrotten har vi lärt känna även de som inte håller på med idrott. Våra vänners vänner.
Så är du sugen på att träffa snälla, glada, roliga och snygga människor? Gå med i någon HBTQ-idrottsförening. Det är värt varenda svettdroppe.
Mia Axelsson
Vill du vara gästkrönikör i tidningen QX?
Maila en krönika till [email protected] så läser vi den och återkommer om vi vill publicera den. Max 3500 tecken (inkl blanksteg). Varannan månad publicerar vi en gästkrönikör i tidningen.
