Så där. Då blev det omöjligt även för mig att hålla tyst.
Var ska man börja? Jag har svårt att tänka mig att någon missat #blacklivesmatter och tänker att de flesta som läser detta sympatiserar med vad den hashtagen står för. Nu till det svåra i detta för mig personligen.
Jag har en officiell version av hur mitt liv som SVART man/pojke i ett vitt samhälle har sett ut och sedan finns den den version som jag knappt vågat yppa ens för mig själv för att den har varit och ÄR så smärtsam och den pekar på en del av min verkligt och existens som bekräftar den djupa och självdestruktiva smärta som bor i mig.
Ju äldre jag blivit desto mer medveten om min hudfärg och vad den har medfört har jag blivit i olika situationer.
I början av min karriär trodde jag att det var för att jag var vältränad som jag oftast hade lite eller inga kläder på mig på scenen. Nu kan jag se exotifieringen av svarta som ligger till grund för att just JAG skulle vara just det Djuriska, Sexuella, Farliga, Exotiska inslaget i de produktioner jag medverkat i.
Naturligtvis är detta inte bara en önskan från regissörer utan även från MIG. Jag har själv uppfyllt bilden av vad jag tror att folk vill ha av mig. Jag har själv sett att mitt egenvärde både som artist och tyvärr många gånger som människa ligger i just dom sakerna.
Det är däremot inte förrän på senaste tiden jag insett att så mycket mer i min verklighet och vardag färgas (ursäkta uttrycket) av min hudfärg.
Jag bor på Östermalm i Stockholm och känner alltid ett behov av att le och visa mig glad, ofarlig och snäll när jag möter folk så dom inte ska uppfatta mig som hotfull eller farlig. (På grund av mitt yttre).
Om jag möter någon som jag inte känner så känner jag ett behov av att snabbt och nästan tvångsmässigt använda ett vokabulär som visar att jag ÄR svensk, behärskar språket på nivå som dom kan vara trygga med och kanske även bli förvånade av att jag kan, ändå pratar förvånansvärt många engelska med mig.
Jag skulle kunna beskriva otaliga tillfällen där jag blir behandlad som en sämre människa än någon som är vit, där folk vänder sig till någon annan (som är vit) för att prata trots att det rör ett ämne som jag fört på tal. Hos bilhandlaren, i affärer osv osv. Problemet i mig är att delar av mig är ok med det för att jag har vant mig vid det.
Jag svarar på engelska i affärer eller på restauranger för att inte göra dom som förmodligen bara menade väl obekväma. Jag skrattar lite lätt och låter det passera när 50+ kvinnor börjar berätta om hur härligt det är med svarta män o deras rytm på krogen.
Jag förklarar vänligt och inte på något sätt aggressivt att min son inte är Mu**tt för att det är ett nedvärderande ord som är i likhet med ”N-ordet”.
Men jag tycker själv på ett plan att det är självklart att det är som det är för jag har ett inbyggt självförakt som beror på att jag fått lära mig att i grunden ÄR MIN EXISTENS OCH MITT LIV VÄRT MINDRE ÄN EN VIT MÄNNISKAS.
Så när när #blacklivesmatter kom kände jag två saker.
1. NEJ! Jag orkar inte bli påmind om mitt eget liv för då går jag under av ångest och självrannsakan.
2. JAA!!! Nu kanske världen börjar förstå och kan börja agera/reagera.
Nu tror inte jag att allt kommer att lösas på en natt och jag tror att den största utmaningen ligger i att se sina egna rasistiska tendenser/exotifierande tankar/postkoloniala strulturer, att våga möta dom och erkänna att dom finns där.
Att inse att till exempel även jag som svart man i Sverige uppvuxen i en vit familj har fått privilegier som givit mig ett försprång i livet.
Jag vill dock tro att precis som #metoo kan detta vara ett avstamp in i en framtid där min son kanske bara kan få vara Caspian för den han ÄR och inte primärt för hur han ser ut.
Uppdaterad 2020-06-03
