”Jag är chef för Vip-avdelningen på Arlanda, min pojkvän räddar liv”

Jag är chef för vip-avdelningen på Sveriges största flygplats. Jag sätter guldkant på resandet för de som önskar sig något utöver det vanliga. Mitt företags vision är att få människor att mötas.
Men nu ska vi inte det. Vi får inte. Vi ska hålla oss undan.
Terminal efter terminal släcks ner. Jag kämpar med att hålla andan uppe och skapa aktiviteter för personalen. Vi har anmält oss till frivilliggruppen inom kommunen, vi erbjuder allt vi kan. Jag har sagt upp duktiga medarbetare, och permitterat resten. Grädden på moset, pricken över i:et, plötsligt behövs vi inte längre

Min pojkvän ligger hemma sjuk, covid-19. Hög feber och utslagen sen två veckor. Jag har hållit mig undan, nästan skytt honom som pesten. Pendlat mellan hotellrum och sommarhuset i skärgården för att hålla mig frisk.
Han jobbar som vårdenhetschef på en av Sveriges största intensivvårdsavdelningar. Han räddar liv. Jämt. Året runt. Han har slitit som ett djur sista veckorna. Kommit hem med rapporter om att de sjuka blir både sjukare och yngre medan jag glatt bokat bord på krogen för att ’Support your local restaurant’.
Innan han blev sjuk anställde han folk på löpande band bokstavligen, telefonintervju, alla som söker får jobb.
Han behövs som mest just nu och då kan han inte längre!

Min pappa ligger på sjukhus sedan tre veckor tillbaka, covid-19. Han är 81 år. Vi vet inte hur det kommer att gå. Min mamma sitter ensam hemma och får inte hälsa på sin man sen 55 år. Och jag och min syster får inte hälsa på henne, inte trösta och krama om. Jag får inte tag i en läkare som kan svara på mina frågor. Dom har inte tid.
Just nu genomgår de flesta av oss en stor prövning. Vi tvingas stanna hemma om vi kan, det tär på även de bästa kärleks- och familjerelationer. Vår vardag är att köa på flera meters avstånd, matbutikerna har skyddsvisir och skiljeväggar i kassakön.

Hur kunde det bli så här?

För bara några veckor sedan var vi mer än dubbla styrkan på jobbet för att klara av anstormningen av resenärer som glatt stod redo för flygavgången till Österrike, Schweiz och Italien. Sportlovstider, skidor, sol och alperna. På bara några dagar vände det. Många flydde hem tidigare än planerat och sen dess störtdök resandet till nästan ingenting

Jag påminns ofta om kontrasterna mellan mitt eget och min pojkväns yrkesliv. Som när jag lite småslött ringer på fredagseftermiddagen – då arbetsmoralen långsamt mattas och den stundande helgen lockar – och ställer en något ledande fråga huruvida vi ska orka grilla ikväll eller om vi ska köpa med något färdigt så svarar han med sitt vänliga norrländska lugn: ”Älskling, kan jag ringa dig om en stund, jag står i ett hjärtstopp just nu.”

Jag kan liksom aldrig kontra med något, och det behövs inte, men just nu har jag dåligt samvete för att jag är frisk och fortfarande kan gå till jobbet. Ett jobb som jag har kvar, än så länge men där jag knappt har något att göra utom att vänta, och hoppas på att det vänder och återgår till det normala. OM det nu kommer att göra det

Min kille har ständiga utmaningar. Sliter med bemanning, resurser vårdplatser och patientsäkerhet. Kraftiga nedskärningar och ökat vårdbehov. Ett pussel som aldrig verkar gå ihop och som alltid drabbar personalen. Men från en dag till en annan så vände det. Alla resurser i världen sätts in, anställningsstoppet hävs, statens plånböcker öppnas och det är bara att köra på in i kaklet. Han kan jobba precis så mycket han orkar så fort han blir frisk igen.

Jag skulle göra vad som helst för att byta med honom och låta honom gå tillbaka till jobbet. Eller nä, nu ljuger jag. Jag vill inte byta, jag vill inte bli sjuk. Jag är faktiskt ganska rädd för att bli smittad och jag förfasas fortfarande över hur pass många som inte verkar ha fattat läget. Som står och flåsar mig i nacken över manuella disken på Ica, som mannen igår kväll, ”jag ska bara kolla hur krabborna ser ut idag”. Irriterat köper jag alla som är kvar, i en slags tyst protest.

Vårsolen börjar värma och plötsligt skall vi ”Support your local uteservering”, samtidigt som vi skall isolera oss och hålla minst två meters avstånd. Jag får inte ihop det längre. Jag vet inte hur jag skall göra riktigt.
Och då är det inte alls synd om mig. Det är synd om min kille som inte kan göra sitt viktiga arbete. Det är synd om mina vänner som byggt framgångsrika bolag som plötsligt står utan verksamhet, vänner som förlorar sina jobb på löpande band när krisen skoningslöst slår ut hela branscher. Då hjälper det föga med applåder, eller styrkekramizar med zäta på Instagram.
Men under tiden som jag kämpat med att få ner dessa rader så kommer det en ljusning. Min kille blir frisk, pigg som en lärka och uppe på benen igen och han kan gå tillbaka igen och göra nytta. På Tv visar Folkhälsomyndigheten att kurvan med antal döda sjunker och vissa länder i Europa pratar om att öppna upp samhället. Sakta och i små etapper. Men ändå något positivt.

Vad som kommer att hända och vart vi kommer att hamna till slut vet ingen. Men en sak är säker, när det här är över, när vi återigen kan mötas och umgås och när vi inte längre behöver vara rädda för varandra så kommer vi behöva kärlek och kramar – och vi kommer behöva ligga som bara fan!

Magnus Warberg

Vill du vara gästkrönikör i QX?
Maila en krönika till [email protected] så läser vi den och återkommer om vi vill publicera den. Max 3500 tecken (inkl blanksteg). Varannan månad publicerar vi en gästkrönikör.