”Hur mår du?” Frågan har väl aldrig förr känts så uppriktig. Och vad svarar man? Jo tack, frisk so far, men psyket… Är det nån som inte är inbillningssjuk dessa dagar? Värmeökningen om kvällarna, nattsvettningarna, illamåendet som kommer och går och den där klumpen i halsen som vägrar ge med sig utan att något bryter ut.
Sen gör världen utanför sig påmind. De flesta som insjuknat i Covid 19 runt mig har tack och lov lindriga symtom, andra kämpar i verkligheten. En kompis som kör ambulans oroas för sinande skyddsutrustning. Min vän, socialarbetaren berättar att kollegorna blir färre men klienterna fler. Min morbror som bor halva året i Spanien rapporterade dagligen hur restriktionerna kom slag i slag: nedstängning av skolor och affärer, undantagstillstånd och utegångsförbud. Grannen fick 600 euro i böter för att hon tog med sin man till närbutiken, en annan en bot för att ha promenerat mer än femtio meter från hemmet med sin hund. Den som inte har kvitto från mataffären eller apoteket får böta. Du måste kunna bevisa att du inte varit borta längre än ärendet krävde.
I ljuset av levnadsvillkoren för spanjorer, fransmän, tyskar, för att inte tala om italienarna som riskerar skyhöga böter om de går ut, så blir svenskgnället över uppmaningar att skydda sig själv och andra från smitta, vad ska man säga, aningen bortskämt? Eller som en patient sa till min vän som arbetar som sjuksköterska ”nu får folk en inblick i hur det är att leva med cancer; att tvingas för att inte riskera smittas av andra och att aldrig veta hur något ska bli från en dag till en annan”.
På kvällen går jag förbi min lokala bar. Det är fullt. Gästerna sitter nära och skrattar in varandras fejs. Hindrar min inre polis att slita upp dörren och skrika: skärp er för helvete, men vet att spara på energin.
Så fort Corona förvandlades från favoritöl till pandemi blev likheterna med hivepidemin slående. Då fanns varken vaccin eller bot och vi i gaysamhället kämpade hårt med att så sakligt vi förmådde informera om forskning, smittvägar och säkrare sex. Om vi var rädda? Så klart vi var. Men vi visste redan tidigt att rädslan inte fick stoppa oss från att hålla flera bollar i luften samtidigt: skaffa kunskap, knulla säkrare och visa solidaritet med drabbade.
Jag som vanligtvis är en dramaqueen av rang gör numera inte mycket väsen av mig. Den här tragedin behöver inga yviga gester, den regisserar sig utmärkt för egen maskin.
Möter en bögbekant på gatan. Vi håller avstånd och måste ropa för att uppfatta varandras hälsotillstånd. Han som annars lider av generell ångest säger att han mår bättre än någonsin. Han backas upp i morgontidningen av professorn i klinisk bakteriologi, Agnes Wold, som menar att vi med ångestsyndrom eller paranoia lugnas vid katastrofer som denna. ”De har ju alltid vetat att den ska komma. Nu vet alla.”
Ett gammalt svårmodigt x till mig, som jag inte tänker diagnostisera men som knappast gick under epitetet glitterpinnen när vi var ihop, gör en överraskande uppdatering som är så full av plötslig pepp och positivism att den kunde ha författats av självaste Kay ”Välj glädjen” Pollak.
Jag har alltid haft svårt för det hurtfriska, men när irritationen slår till, för det ska gudarna veta att den gör numera, så försöker jag i sann kristen anda vända andra kinden till. Tänker att alla just nu sliter så in i helvete för att hantera sin oro, sin vardag, sitt liv. Vissa drar ner foliehatten över ögonen, en del sitter still i båten, andra gnäller medan överfallande många andra kämpar för att hjälpa andra eller kommer upp med kreativa lösningar på hur vi ska fixa det här. De sistnämnda kommer för alltid ha min djupaste respekt.
När hivviruset löpte amok över världen så hade vi ingen aning om att det en dag skulle gå att leva med. Just nu vet lika lite som vi visste då. Vi har en tuff tid framför oss, men en dag kommer också detta att vara över.
Mian Lodalen
