Regnbågsflaggan, en gång designad av amerikanen Gilbert Baker för att symbolisera den tidiga gay pride-rörelsen och människans bredd av erfarenheter, har under senaste 20 åren kommit att symbolisera öppenhet, mångfald och inkludering i hela Sverige.
Från att ha hissats i de större städernas mest centrala delar och gayställen, har den genom lokala Pridearrangemang spritts till nära 100 stora och små orter. Myndigheter och företag har markerat inkludering och erkännande av kärlekens mångfald liksom verklighetens Sverige där människor med olika behov, erfarenheter, kulturer och drömmar bor och lever och att just det är något som berikar vårt land.
För myndigheter och företag, kommuner och landsting har flaggan signalerat att nu äntligen se och erkänna de invånare som är homo-bisexuella och transpersoner.
Så här fem till tio år efter att regnbågsflaggan börjat hissas runt om i landet kan det kanske kännas som något helt självklart.
Men det är inte många år sedan som hbtq-personer påtvingades skam och tyst diskretion och flydde till storstäder för att kunna leva ett normalt liv.
Regnbågsflaggan blev signalen om att vi är välkomna att bo, leva och växa upp där vi är födda. Att de som flyttat till storstaden är hjärtligt välkomna hem igen. Och att nya invånare välkomnas oavsett sexuell läggning och/eller könsidentitet.
Denna symboliska handling har sänt signaler som på allvar har öppnat möjligheter för hbtq-personer som vi tidigare trott vara omöjliga. Att vi trots vår olikhet nu möts med respekt.
Att detta dessutom har, tillsammans med förändringar av särskiljande lagar, den mediala bilden av homo-bisexuella och transpersoner och öppenheten vi som enskilda vågat visa, påverkat svenska folkets attityder är tydligt när man läser den senaste EU-barometern. Sverige tillsammans med Nederländerna sticker ut och visar på en befolkning som till nära 100% anser att samkönad kärlek är fullt ut normalt.
Självklart? Nej, snarare en smärre revolution.
Pridefestivalerna som växer fram, just denna vecka för första gången i Mjölby, har framfört, befäst och firat budskapet om att det nu är mer möjligt att leva öppet som bög, lesbisk, bisexuell och transperson i hela Sverige.
Det är just detta som är provocerande för nationalisterna med traditionella ”värderingar”, till höger eller till vänster.
Redan 2017 prövade Sverigedemokraterna att stoppa Regnbågsflaggan i Hörby genom en kampanj i sociala medier ledd av kommunalrådet Stefan Borg. Förutom att motsätta sig att regnbågsflaggan hissades gick han hårt åt svenska Försvarsmakten och polisen för att de deltar i Prideparader. Borgs kampanj lät dock för grov när han valde att (återigen i SD-sammanhang) jämföra homosexualitet med nekrofili och pedofili. För att slippa kopplas ihop med hans uttalanden petades han från den politiska topposten.
När Louise Erixon, kommunstyrelsens SD-ordförande i Sölvesborg, i september i år meddelar att flaggan skall halas från kommunhuset, så har partiet lärt sig av tidigare läxor.
Sverigedemokraternas strateger vet mycket väl att bilden av dem som ett anti-homoparti, liksom bilden av dem som ett kvinnofientligt parti, inte är bra för deras opinionssiffror.
Retoriken behöver tonas ner för att få makt att genomdriva sin nationalistiska och värdekonservativa ideologi. De har lärt att utan makt når man inte målet och för att få makt behöver målet just nu formuleras om.
Kampen om Regnbågsflaggan kommer med stor sannolikhet fortsätta fram till valet 2022. För de nationalistiska krafterna handlar det främst om att tysta den lokalt växande regnbågsrörelse om spirar i Sverige. Regnbågsrörelsen breda folkliga förankring är en käpp i hjulet som behöver avlägsnas. Bilden av att paraderna genom mindre städer utgör ett hot mot barnen på grund av perversa deltagare har visat sig vara lögnaktig propaganda varje gång dessa verkligen har genomförts.
Folkfesten, som hyllar kärlek, solidaritet och öppenhet är så långt från den nidbild Sverigedemokraternas företrädare försökt måla upp att den, i enlighet med partiets PR-konsulters råd, behöver tonas ned och ändra fokus.
Från att av partiets företrädare påstås symbolisera pedofili, nekrofili och andra kriminella handlingar så förklaras nu regnbågsflaggan vara ”politisk”, gärna med tillägget ”vänster”.
Och ja! Regnbågsflaggan är politisk, precis så som demokrati är politiskt. Och ja! Regnbågsflaggan har därmed politiska motståndare, precis så som demokratin har politiska motståndare.
Likt en Pandoras ask öppnas så möjligheten att sy ihop partiöverskridande kompromisser för att stoppa de lokala Pride-rörelsernas utbredning och förankring. Kristdemokraterna visar sig oroande nog inte sena att haka på och har gett såväl lokalt som nationellt stöd till idén att nu en gång för alla hala flaggan.
Det är helt riktigt och rätt att kommuner, företag och landsting, myndigheter och föreningar inte har någon som helst skyldighet att hissa olika flaggor. Men det finns heller inget förbud. En kommun som vill markera att den även är en del av Sápmi, en kommun som vill välkomna Pride-festivalen och Transdagen eller hissa EU-flaggan har möjlighet att göra detta. Ännu så länge.
Till Sverigedemokraternas kommande Landsdagar kommer partiet ställa sig bakom ett nationellt förbud. Staten, eller makten i Stockholm för att använda SD-retorik, skall med sin fulla kraft lägga sig i hur kommuner väljer att flagga. För ett nationalistiskt parti är det en symbolfråga av stor betydelse och partistyrelsen menar att eftersom ”samhället är stadd i förändring” så behöver flagglagen från 1906 som togs bort 1982 nu återinföras.
På vilket sätt samhället på grund av förändring är nödda till att återinföra en strikt flagglag, formuleras inte. Partistyrelsen vill att en ny lag stadgar när och hur statliga, kommunala och regionala byggnader skall flagga med enbart den svenska (och myndighetsspecifika) flaggor. De säger att de inte är beredda att gå så långt som att påtvinga privatpersoner flaggceremonier. Underförstått, inte ännu.
Budskapet till homo-bisexuella och transpersoner, men även nationella minoriteter är mer än tydligt: Nu halar vi er flagga!
Den väl uttänkta symboliken säger mer än tusen ord.
Regnbågsflaggan har blivit en internationell symbol som vi i hård kamp för våra grundläggande mänskliga rättigheter lyckats få erkänd och omfamnad av ett samhälle som vill blicka framåt och inkludera sina medborgare.
När nationalistiska krafter vill få oss att stryka flagg är det en lika kraftfull symbolik om att vi och de idéer regnbågsflaggan bär om öppenhet och mångfald skall trängas tillbaks och att vi skall visa undergivenhet.
Ett litet steg mot det samhälle som nationalister, till höger så väl som till vänster, alltid drömt om att återinföra: en enhetlig befolkning där avvikelser hårdhänt exkluderas.
Jag håller därför med. Regnbågsflaggan är av stor symbolisk betydelse. När den används i Tunisien av liberala politiker som tar striden mot muslimsk fundamentalism, i Tiblisi när kristet ortodoxa fundamentalister vill stoppa den svenska filmen And Then We Danced, i Ryssland där polisen misshandlar hbtq-aktivister på löpande band, på svenska ambassader i länder där regnbågssamhället är hårt tillbakapressat eller i Sölvesborg för att visa samhörighet med Pridefirandet landet runt.
Just för att den ger en signal om ett öppet, demokratiskt och inkluderande samhälle är Regnbågsflaggan värd att med glädje och stolthet hissas. Mer än gärna intill den svenska.
Uppdaterad 2019-11-14
