Sverigedemokraterna vill inte längre förknippas med en lätt töntstämplad variant av folkdans utan vässar argumenten i kampen om kulturen, en av deras centrala strategier för att nå makten. Målet är att desarmera de som omfamnar mångkultur, dvs att människor med olikheter delar samma geografiska plats.
Som motbild till konst som folk anses gilla och förstå upprepades i veckan som gick nyhetssändning efter nyhetssändning begreppet ”mens-konst”. Sånt som finns uppsatt på T-banestationen Slussen i Stockholm vill de inte ha i Sölvesborg. När nu Rolf Hans Berg (sd-Sölvesborg) i SvT pekar ut konstverk som ”utmanande samtidskonst” är det svårt att inte få skrämmande associationer till hur nazisterna genom utställningen ”Entartete Kunst” 1937 pekade ut det de ansåg vara ”urartad konst”. Mot detta, så som nu i Sölvesborg, talas om att istället visa fram ”klassisk och tidlös” konst.
Nu testas en debatt och politik som de auktoritära till höger- och vänster alltid har hävdat som sin kulturpolitik, ända sedan utställningen ”Entartete Kunst” och kommunistiskt motiverade konstpolitik från Stalins Ryssland till Maos Kina. Liberala och demokratiska idéer om den fria konsten och ”armlängds avstånd” mellan politikens detaljstyrning och konstnärernas yrkesutövande skall ersätts med folkmajoritetens vilja och uttolkade smak.
På nationellt plan har Jimmie Åkesson fått fram sitt budskap tydligt. Han ler åt de upprörda reaktionerna och ser sina procent i opinionen öka.
Tvåa ut blev Regnbågsflaggan.
Sedan 2013 har regnbågsflaggan hissats, trots att kommunen haft en strikt flaggpolicy, i samband med Stockholm (!) Pride. Sölvesborgs Sverigedemokrater följde i veckan sina partivänner i Hörby och tänker inte längre hissa regnbågsflaggan. Enbart den svenska.
Det blir ramaskri land och rike runt vilket PR-strategerna hos SD är tacksamma för. Politisering av Regnbågsflaggans budskap om kärlek och mångfald är ett sätt att normalisera den extrema politik om exkludering av avvikelser som Sverigedemokraterna står för. En strategi som partiet, med hjälp av sina lokala stödpartier, hoppas nå framgång med.
Karlskrona Pride, som i praktiken är Blekinge Pride, reagerar direkt. Lokalt engagerade köper in regnbågsflaggor och söker sig till bland annat QX för att få hjälp att färga Sölvesborg. Brukshundsklubben beslutar hissa regnbågsflaggan och lokala politiker, även moderater, liksom kända profiler oroas över signalerna som nu sänds genom att sluta hissa regnbågsflaggan.
Den 29 maj, dagen innan paraden i Karlskorna, kommer en Prideparad genomföras i Sölvesborg. Blekinges starka Pride-förkämpe, till lika moderat kommunpolitiker, Sophia Ahlin har snabbt reagerat och agerat.
På sociala medier mullrar det såklart. Alla är upprörda och kommenterar för och emot i höga tonlägen.
Arbetet för ett öppet Sölvesborg vinns inte av det folk i Stockholm eller Malmö eller kanske ens Karlskrona säger och tycker. Det är först och främst kommuninnevånarnas beslut om de vill leva i ett öppet och inkluderande samhälle och en kulturpolitik som där politikerna förstår vikten av att inte detaljstyra kulturens innehåll.
Moderater och kristdemokrater i kommunen bör fundera på hur de har gett SD plattformen att experimentera med en politik som i oroande hög grad liknar auktoritära läror från 30-talets Tyskland och Sovjet.
I Sölvesborg har vi nu fått ytterligare två exempel på hur Trumps propagandastrategier testas i Sverige och de har framgångsrikt fått nationellt genomslag. Det är klokt att inte spela med i deras spel men inte heller att passiviseras.
Det är hög tid för strateger i de demokratiska partierna att agera proaktivt. Det är klokt att ge stöd till de många i Sölvesborg som fortfarande hävdar att kommunen och vårt land mår bra av att glädjas åt och ta vara på mångfalden och som, detta är allvar, förstår att när klåfingriga politiker utser den fria konsten till politiskt slagträd, då har vi tagit ännu ett på allvar riktigt farligt steg mot att en svensk utställning som ”urartade konsten” till slut blir verklighet.
