Idag föds i genomsnitt fem svenska barn per vecka genom surrogatarrangemang i utlandet. De barn som föds i Georgien eller Ukraina är sin första tid i livet statslösa vilket innebär att de befinner sig i ett allvarligt juridiskt vacuum. Barnen är utan tillgång till resehandlingar eller registrering. Kort sagt finns det ingenting som erkänner det födda barnets existens. De här barnen finns inte.
Samtliga barn har en genetisk pappa som har svenskt medborgarskap, därav är rätten till svenskt medborgarskap ett odiskutabelt faktum. Trots detta lever dessa de facto svenska medborgare totalt utelämnade på okänd tid på grund av bristande riktlinjer, handläggning, stabilitet och reglering. De väntar i ovisshet på att få komma hem till det land vars lagstiftning genomsyras av barnets bästa som avgörande vid varje tidpunkt. Det är oförsvarbart att med vår vetskap om de här barnens existens fortlöpande se på medan de utesluts från lagstiftat skydd.
Barnkonventionen föreslås träda ikraft som svensk lag den 1 januari 2020. Barnkonventionen stadgar barns rätt till medborgarskap och uttrycker att varje stat ska ta ansvar för och nyttja de resurser som finns till fullo för att säkerställa dessa rättigheter. Barnens rätt till namn och identitet ska säkerställas samtidigt som de ska skyddas mot diskriminering. Sverige har valt att ansluta sig till både FN:s konvention om begränsning av statslöshet och europeiska konventionen om medborgarskap. Detta för att motarbeta statslöshet. Skyddet dessa konventioner ger är extra uttalat i förhållande till barn men vi menar att vissa barn idag diskrimineras.
Konsekvenserna för barnet är förutom ovan nämnda utsatta situation bristande uppföljning av bland annat svensk vårdgivare, möjlighet att få en försäkring tecknad, möjligheter att ta del av svensk socialförsäkring och möjlighet att erhålla samordningsnummer, personnummer eller registrerat namn.
Svenska myndigheter saknar stabila riktlinjer att arbeta efter samtidigt som familjerätternas handläggning är oerhört godtycklig. Tiden det tar för barnet att få hjälp är därför ett lotteri och i många fall tvingas den genetiska fadern vända sig till tingsrätten för att få faderskapet fastställt.
Det är oacceptabelt att låta barnens bästa hamna i skymundan för att sättet på vilket de kommer till världen kan anses vara en kontroversiell fråga. Barnen har oavsett en ovillkorlig rätt till en trygg och reglerad start i livet. Myndigheter måste arbeta efter klara riktlinjer och barnens bästa måste sättas i första rummet.
I väntan på laglig reglering bör MFOF (Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd) delegeras att gå ut till familjerätterna med en riktlinje avseende faderskapet för dessa barn och att det ska fastställas innan födsel, förslagsvis från graviditetsvecka 25. En sådan typ av faderskapsfastställelse från graviditetsvecka 25 sker redan nu när det behövs genom bekräftelse av modern, men då för barn som föds i Sverige.
Vi uppmanar till krafttag för att de svenska barn som föds i utlandet får en trygg start i livet med både medborgarskap och minst en fastställd förälder redan från födseln. För de här barnen finns, de finns idag, de fanns igår och de kommer att finnas imorgon.
