Årets tema för Stockholm Pride är Vi behövs. Vi har kämpat, ifrågasatt, protesterat och älskat för de rättigheter som hbtq-personer har idag, men vi är inte klara än. Det senaste året har frågor som handlar om kön och exkludering lyfts på många håll inom svensk idrott.
Fotbollsspelande Julle, 11 år, berättade i Kalla fakta sin historia om att bli utesluten ur sitt fotbollslag på grund av sin könsidentitet. Noel Filén Hammarström har kämpat för att få fortsätta spela basket. handbollsspelaren Loui Sand avbröt sin karriär och kom ut som transperson. Leon Reuterström, målvakt i damernas högsta hockeyliga, tvingades lägga plockhandsken på hyllan. Parallellt med detta har den sydafrikanska löparen Caster Semenyas fall engagerat hela världen och frågan om kön inom idrotten har letat sig hela vägen in i FN och blivit en fråga om mänskliga rättigheter.
Agenda 2030 utgår ifrån att alla människor ska få möjlighet att leva sina liv till fullo och kunna utnyttja sin maximala kapacitet. Alla världens länder har kommit överens om att ingen ska lämnas utanför och att insatser som fokuserar på att lyfta de som ligger längst efter ska prioriteras.
God hälsa är en grundläggande förutsättning för människors möjlighet att nå sin fulla potential och att bidra till samhällets utveckling. Möjligheten att idrotta påverkar självfallet en persons hälsa. Vi vet att motion och idrott förbättrar såväl fysisk som psykisk hälsa vilket i sin tur leder till bättre skolresultat, bättre prestationer i arbetslivet, högre inkomst och ett mer självständigt liv. Det påverkar även människors möjlighet att delta i samhället, exempelvis genom vara en aktiv del av civilsamhället som tränare och idrottsutövare.
Samtidigt som vi känner till alla fördelar med idrottande finns det en grupp som faller utanför gång på gång. Vi är överens om att samhället bör undanröja de hinder som finns och se till att så många som möjligt får möjlighet att röra på sig och engagera sig i idrottsrörelsen. Samtidigt som Sverige på många sätt är ett föregångsland för hbtq-personers rättigheter, för jämställdhet och inkludering går det inte att beskriva hur transfrågor tas om hand inom idrottsrörelsen som något annat än en katastrof.
Vi vet att transpersoner som grupp har lägre inkomster, högre risk att drabbas av arbetslöshet, sjukskrivning och psykisk ohälsa. Vi vet att stillasittande är vanligare bland transpersoner än bland befolkningen i stort. Var fjärde transperson är missnöjd med sin fysiska hälsa och var tredje med sin psykiska hälsa. Andelen självmordstankar och självmordsförsök är också alarmerande hög jämfört med övriga befolkningen.
Samtidigt som all denna fakta finns och borde vara grunden för nya strategier och visioner om en idrott för alla, utesluts idrottare med transerfarenhet effektivt ur svensk idrott genom en föråldrad syn på kön och otydliga regler. Det finns alla möjligheter att skapa nya regelverk som tydliggör vad som ska gälla vid exempelvis hormonbehandling. Det går också att se över den orubbliga könsuppdelning som finns i de allra flesta idrotter. Hur motiverad är den? Vad kan göras för att öppna upp för fler kroppar och fler erfarenheter inom idrotten? Vad kan göras för att öka mångfalden? Det är frågor som tyvärr allt för sällan ställs men som kräver sina svar för att Sverige på allvar ska kunna nå folkhälsomålen om en god och jämlik hälsa samt leva upp till de högt ställda krav vi själva varit med och formulerat i Agenda 2030.
Transpersoners möjlighet att delta i idrott är en fråga om mänskliga rättigheter. RFSL anser att alla som arbetar med folkhälsa måste ta ansvar för frågan. Det inkluderar kommuner, myndigheter och inte minst svensk idrottsrörelse.
Uppdaterad 2021-11-19
