Mian Lodalen talar om apartheid, ockupation och rosatvätt. Idag, den 14 juni, samlas uppemot 300 000 personer från hela världen för att delta i Tel Aviv Pride Parade.
Ingen annanstans i Mellanöstern är hbtq-personer så fria som i Israel. I Gaza är homosexualitet förbjudet, på Västbanken förs register över homosexuella och i Iran är homosexualitet inte bara straffbart, utan kan resultera i dödsstraff. Palestinska hbtq-personer flyr till säkerhet i Israel. Den palestinska myndigheten håller sina egna landsmän i flyktingläger för att använda dem som politiska slagträn istället för att integrera dem i samhället.
Israel lever i en av världens mest hbtq-fientliga regioner, där demokrati dessutom ses som en svaghet. Israel gör inte allt ”för att framstå som en progressiv demokrati” – det är progressiv demokrati, och har varit det sedan dess grundande 1948.
Hbtq-personer från hela världen vallfärdar till landet för att fira den frihet som Israel erbjuder. Detta duger tydligen inte, det ”osar rosatvätt” enligt Lodalen. När Israel är emot något så är det förkastligt och när Israel gör något bra är det pink-washing. Kan Israel göra något rätt?
Lodalen har dock rätt i två saker. När ”folk inte ens pallar åsynen” av en flagga är det en lång väg kvar. Hur lång är då inte denna väg när den israeliska flaggan dagligen bränns i Gaza och på Västbanken. Och ja, palestinierna hålls mycket riktigt fångna, men av sina egna, och det kan ingen färg i världen tvätta bort.
Uppdaterad 2019-06-14
