Vilken fest det blev i Tel Aviv. Jag som inte ens gillar schlager kunde varken sitta still eller slita blicken från skärmen för att lokalisera chipsskålen. Årets Eurovision hade allt; humor, homon, trans- och queers, högklassig underhållning, en svensk pärla i John Lundviks Too late for love med oemotståndliga mammakören, extremspänning med Sverige som möjlig vinnare, mellanakter med Conchita Wurst och Dana International. Allt toppat med Madonna. Jag höll andan så fort den första falska tonen sved i öronen och spände mig genom hela framträdandet som om jag kastats in på ett ofrivilligt core-pass. Reaktionerna lät som det heter inte vänta på sig. Lägg av! Lägg ner! Tack och hejdå. Gå i pension eller lägg åtminstone några av alla miljonerna du fick för giget på sånglektioner.
Nån var kränkt över att vänsterögat täcktes av en ögonlapp. Men topp tunnor mest ilsken var värdlandet. En minister rasade över att palestinska flaggan syntes i bild. Hur kan någon tro att Madonna som byggt sin karriär på att vara politiskt uppkäftig skulle ställa sig inför en 200-miljon-publik i Israel utan att säga något om det våld som en av världens mest militariserade stater riktar mot ett fattigt, ockuperat, kringskuret folk som lever likt fångar i sitt eget land?
I samma sekund som hon tackat ja till medverkan kritiserades hon från palestinskt håll. Ett förskrivet svar skickades ut två sekunder senare. ”Jag kommer aldrig att sluta spela musik för att passa någons politiska agenda, men jag kommer inte heller att sluta fördöma brott mot mänskliga rättigheter var i världen de än sker”, sa Madonna.
Så. ESC och Israel borde ha sett det komma. Och vari bestod då den fruktansvärda kuppen? Hade hon vrålat ut Israelhat i direktsändning? Framfört en antisemitisk sång? Bränt Israels flagga? Näppeligen. Efter falsksången som alltså genererade träningsvärk i varenda magmuskel lät hon två dansare bära Israels respektive Palestinas flagga på ryggen. Med armarna om varandra vandrade de ut till den på väggen projicerade texten ”Wake up!”
Det var fint. Men inte mycket mer än två försiktiga V-tecken-fingrar i luften. Peace, please, liksom.
Israel jobbar hårt på sitt rykte. De gör allt för att framstå som en progressiv demokrati med djurvänliga vegankök i vartenda gathörn, allt mer liberal och gayvänlig lagstiftning och regnbågsflaggor vajande i vinden som vore queers naturligast i världen. Det är välkommet men osar misstänkt rosatvätt. Som när SD plötsligt gick från att få bottenbetyg av RFSL:s parti-barometer till att utropa sig själva som främsta homogaygaranten mot fördomsfulla invandrare (läs: muslimer). Israel har blivit så nice och mysigt att det verkar helt orimligt att 1.8 miljoner palestinier kan vara instängda på en yta i storleksordning Småland. De övriga nära tre miljoner på Västbanken har fått sin mark kringskuren av israeliska bosättare och lever bakom apartheidmur.
Just nu bokar tusentals hbtq-personer flygbiljetter till Mellanösterns största pridefestival och hoppas kanske att det på det hela taget måste vara rätt okej därnere med tanke på allt vegangaygull.
Själv fick jag en inbjudan förra veckan som var så osannolikt flott att jag först trodde det var ett skämt.
Destinationen var just Tel Aviv Pride och avsändaren Israel Ministry of Tourism. Utöver gratis flyg skulle jag få övernatta på lyxhotell, guidas i jeep till Döda havet och Jerusalems mest intressanta sevärdheter, mingla på cocktailparty, serveras beachluncher, dinera i beduintält och privatfesta med Dana International.
Den var nästan omöjligt att motstå.
Men bara nästan. Jag tackade ödmjukt, men avböjde med hänvisning till det ovan nämnda, med tillägget:
”… Och så länge hbtq-personer i Palestina förhindras delta på lika villkor i Tel Avivs pridefest så måste jag tyvärr tacka nej.”
Om det är too late for love? Nej, jag vill ju inte tro det. Men det är en lång väg kvar till fred när folk inte ens pallar åsynen av en palestinsk flagga. Det kan inte all världens rosa färg tvätta bort.
