QX Ledarstick: ”Isoleringen av Sverigedemokraterna är en nödvändighet”

Beroende av politiska sympatier så bedömer homo-bi och transpersoner den överenskommelse som till slut gjorde att Stefan Löfven kunde bilda regering helt olika.

Att regeringen släpps fram genom en överenskommelse mellan fyra partier varav två i sin långa respektive korta historia varit förkämpar för hbtq-personers mänskliga rättigheter är dock inte oväsentligt. Att de två andra partierna i uppgörelsen, S och C, haft en lite svajig historia på hbtq-politikområdet, men på senare år landat i en insikt om dess betydelse, stärker bilden av att denna sammansättning av partier är intresserade av att fortsätta lyssna till våra rörelsers synpunkter och krav.

I regeringsförklaringen har faktiskt bokstavskombinationen h, b, t och q pressats in i en kort mening. Inte helt imponerande, men inte helt utsuddat.

Hbtq-ansvar har ännu inte tilldelats någon minister men gissningsvis blir det någon av miljöpartisterna Åsa Lindhagen eller Amanda Lind som får det i sina uppdrag kring diskriminering respektive demokrati. Möjligen de två i kombination med Annika Strandhäll (s).

RFSL och RFSL Ungdom skrev den 18 januari till den nybildade regeringen och tackade dem för att de formats och därmed hållit Sverigedemokraterna borta från inflytande. I brevet hyllas det de kallar en ”liberal överenskommelse” som de menar är innebörden i den gemensamma skrivningen mellan S, Mp, C och L om ”ett orubbligt skydd för den enskilda människans fri- och rättigheter.”
Efter hyllningen kommer rörelsens kravlista till den nya regeringen: ”modern könstillhörighetslag”, ”ny föräldraskapspresumtion som inte diskriminerar transpersoner” och förbättrat skydd för hbtq-personer på flykt.

Reaktionerna på RFSL och RFSL Ungdoms brev lät inte vänta på sig. Öppna moderaters förbundsstyrelseledamot Johan Bergquist dömer ut RFSL som en organisation som inte är till för ”borgerliga väljare”. Han får stöd av tidigare vice ordföranden vid RFSL, Magnus Kolsjö, som skriver på Facebook att RFSL inte borde ”nedlåta sig till något sådant här” och Öppna Moderaters Förbundsordförande Fredrik Saweståhl kallar uttalandet ”bedrövligt”.

Från vänstersidan har ännu ingen tydlig protest framförts mot att RFSL och RFSL Ungdom hyllar ”liberal” politik. Det kan spegla den ambivalens som Vänsterpartiet haft inför regeringsbildningen. Å ena sidan se det som ett sätt att stänga ute högerpopulister med en värdekonservativ och nationalistisk agenda, men å den andra en tydlig högervridning av socialdemokratins politik.

Eller som Jonas Gardell fnittrigt formulerade sin kommentar: ”En regering med S och MP ska genomföra politik bestämd av C och L på en budget från M och KD. Kan det sluta annat än lyckligt?”

Tiden efter valet och fram till regeringsbildningen har varit ett skolexempel på hur en fungerande demokrati skall fungera. Det som kallats ”röra” är en konsekvens av att väljarkåren är splittrad och att vi lever i en förändringens tid där nationalism och populism fått ett allt större inflytande på alla kontinenter. Att en regering kan bildas trots denna splittring är just för att en fungerande demokrati byter skyttegravar och hat mot dialog och fredliga kompromisser.

Alliansen formades 2006 efter att Moderaterna och Kristdemokraterna valt att röra sig mot mitten för att tillsammans med Liberalerna och Centerpartiet forma ett borgerligt block med en tydlig nyordning mot socialliberala idéer. Inte minst gällde detta på hbtq-området.
Alliansen blev ett framgångsrikt verktyg för att driva Sverige från det socialdemokratiska Folkhemmet mot ett samhälle byggt på för Sverige ovant liberala idéer.

Här hemma, liksom världen över, har dessa liberala idéer mött ett starkt motstånd från de som brukar kallas ”globaliseringens förlorare”. När gränser öppnas, samhället centraliseras, klimatkrisen blir akut, produktion med lätthet flyttas världen över, arbetsmarknaden blir allt mer rörlig och osäker så krävs stora och snabba omställningar där många har hamnat i kläm. Högerpopulismen har lyckats formulera problemställning för dessa ”förlorare”, inte sällan de som traditionellt lyssnat vänsterut.

Toppmötet i Davos pågår utan denna högerpopulismens främsta galjonsfigur Donald Trump på plats. Men på tisdagskvällen höll USAs utrikesminister Mike Pompeo via videolänk ett försvarstal för isolationism, liberalismens absolut motsats: ”Inget internationellt organ kan stå upp för ett folk så som deras egna ledare. Starka gränser är nyckeln till starka nationer”, sa han bland annat.

Vad denna nya era av nationalism parat med värdekonservatism riskerar att innebära för hbtq-personer blev praktiskt illustrerat när den nya konservativa majoriteten i USAs Högsta domstol samma dag som Pompeos tal hölls valde att ge klartecken till Trumps minst sagt uppseendeväckande beslut att återinföra förbudet för transpersoner att vara del av den amerikanska militären.

Formandet av regeringsunderlaget i den svenska riksdagen har haft som stark drivkraft att hålla högerpopulism, värdekonservatism och nationalism på armslängds avstånd. I Sverige främst representerat av Sverigedemokraterna.

För liberaler och centerpartister verkar detta ha blivit så avgörande att de lämnade Alliansen. För Socialdemokraterna blev det så avgörande att gått med på eftergifter i för partiet grundläggande frågor. För Vänsterpartiet så avgörande att de svalde den grova förolämpningen i Januariöverenskommelsen.

Sverige har nu valt en annan väg att hantera nationalismen, högerpopulismen och värdekonservatismen än sina nordiska grannländer. Där har dessa krafters partier getts inflytande. Möjligen för att dessa till skillnad från här inte har ett parti med fascistisk och ogenerat rasistisk historia som härförare. Vilken väg som är bäst för att försvara demokratin och de mänskliga rättigheterna har vi inte facit på ännu. Är det att försöka som i Danmark, Finland och Norge ge dem begränsat inflytande och anta dess retorik, eller den väg Sverige nu valt, att inte låta dem passera.

Oavsett så är våra, liksom andra minoriteters, rättigheter och säkerhet inte är lika självklara idag som under de senaste decennierna av framgång. Backlashen är verklig och farlig. Med en förestående ekonomisk nedgång i uppseglande och med en höjd internationell konfliktnivå formad av exkluderande nationalism behöver hbtq-personer på allvar se om sitt hus och bli aktiva aktörer i försvaret av mänskliga rättigheter.

Att motarbeta religiös fundamentalism och dess motsvarande sekulära uttryck av exkluderande nationalism och värdekonservativa drömmar är högprioriterat.

Isoleringen av Sverigedemokraterna är en nödvändighet, inte minst med tanke på deras nutidshistoria, men åtföljs det inte av ett idogt arbete för att formulera ett alternativ som deras sympatisörer lyssnar till har bara luftslott byggts. 17 – 20% av Sveriges befolkning sympatiserar inte med fascism och rasism, så arbetet med att nå SDs väljare har alla möjligheter att nå framgång både för demokratisk vänster och höger.

De politiska krafter som i Europa konsekvent och aktivt motarbetat homo-bisexuellas familjebildningar och transpersoners grundläggande rätt till respekt och inkludering kommer göra allt som står i deras makt för att öka sitt inflytande.

Med ett enkelt pennstreck kan våra rättigheter dras tillbaks.

Kan Trump så kan Åkesson. Att vänta och hoppas på bättre tider är inte ett alternativ.

Valkampen inför EU-valet nu i maj är ett bra tillfälle att bli engagerad för ett öppet, demokratiskt Europa som välkomnar mångfald.