Och när jag nu ser tillbaka på de senaste åren är det näst intill obegripligt för mig att den första promenaden som transvestit ägde rum i Köpenhamn för bara tre år sedan. Jag minns den som igår.
Jag tog in på Hotel Jørgensen vid Israels Plads. En stor whisky och sedan fram med sminket, andas in djupt, dra på mig brösten, kjolen, polon och därefter börja bygga mitt ansikte och se det växa fram, mer whisky och till sist är jag klar, peruken sitter fint, jackan på med bältet som glänser och sedan ett djupt andetag och kasta mig ut från tians avsats ner mot det mörka vattnet. Med kvicka steg tar jag mig ut via hotellets baksida, möter skymningen, drar in den råa höstluften och känner det svindlande jublet. Och den svindlande nervositeten. Sedan gå över Israels Plads.
Jag går över Israels Plads!
Jo, jag gör det. Det är sant och nu hör jag klackarna slå mot stenläggningen, hör mitt hjärta bulta och sedan Nørre Voldgade, längs Ørstedsparken. Titta åt sidan eller i marken när jag möter andra människor. Sedan första trafikljuset, tänka: Där sitter de i sina bilar och ler, varmt, neutralt eller hånfullt, åt Varelsen som går på övergångsstället. Ett ungt par ser mig men gör inte någon sak av det, kanske tar de mig rent av för kvinna, hinner jag tänka och det ger kraft. Och sedan Sankt Jørgens Sø, tårpilarna med sina vackra kalufser och flera, nervösa möten: joggare, pensionärer, Vesterbrohipsters, en barnfamilj där jag blir rädd för att den lille pojken ska skrika något åt mig. Men, nej. Inte ett ljud. Sedan Gammel Kongevej och järnkoll med blicken, rädslan för män och killar i flock. Jag ser ett gäng på samma sida och pilar snabbt över till andra sidan.
Och skymningen, en allierad, som smeker mig, tar hand om mig och vid Vesterbrogade, när jag tvingas vänta på grönt tillsammans med andra, vanliga, blir jag som ett med flocken – ingen marsvarelse – när vi rör oss över gatan tillsammans och känslan av att bara vara en människa bland andra lyfter mig. Ingen bryr sig om just min kropp, min kamp i denna del av Köpenhamn just här och nu och ingen kan därför heller förstå vad som står på spel denna afton:
Frågan om det ska gå att leva så här.
Sedan in på Vesterbro och ingen som river ner himmel och jord för min skull. Ingen som hånar. Tvärtom, en hora i mörkret på Istedgade ler, varmt, brett och jag vågar le tillbaka. Sedan vidare, berusad av mitt mod och jag vågar mig nästan in på Obelix, en av mina favoritbarer, men … nej. Modet sviker mig i sista stund och jag går in på lesbiska Vela istället. Några öl där sedan vidare ut i mörkret. I flockarna av människor i rörelse utanför Tivoli går det att gömma sig, jag är nästan framme nu, så över Rådhuspladsen, mot gayzonen och in på Never Mind.
Jag slår mig ner i baren bredvid en transa med asiatiskt utseende. Hon har två barn och är gift, säger hon, men kan inte leva utan att få släppa ut kvinnan i sig då och då och hen byter om i bilen, tar bara en stor öl och frun har sedan länge accepterat. Jag berättar att den här kvällen är stor för mig, att det är första gången jag vågat mig ut som transa och hen ler stort och uppmanar mig att gå rak i ryggen på trottoarerna och våga möta folks blickar: Det er kun på den måden vi kan overleve och när hen säger det tänker jag att det ikväll nog bara är ett undantag, en tillfällighet och sedan, pang, bom är hen uppe och poledansar på scenen vid ingången och plötsligt känner jag glädjen välla fram i mig.
Jag är hemma här. Det här är mitt folk.
Och plötsligt väller de in, bögar, lesbiska, andra transor och stämningen stiger och nu är det Loreen på högsta, taket lyfter och kinesiskan virvlar runt sin stolpe i sin alldeles egna eufori och allt släpper och lyckan i det, när jag känner mig komma nära något stort i mig själv.
Mitt ansikte? Vet ej, men Något stort och viktigt.
Sedan hem till hotellet vid fem längs Ørstedsparkens svarta staket med Lady Gaga ringande i öronen: Ra-ra-a-a-a-a Rama rama ma-a Da da Oh la la…
Fredrik Ekelund/Marisol M
