Fler och fler börjar prata om de system och strukturer som finns, som avgör hur diskriminering och kränkande behandling uppstår. Det handlar om de osynliga reglerna, normerna.
I RFSL Ungdom tror vi inte att diskriminering och kränkningar sker av en slump. När någon slår ner en kille på stan för att man tycker att han är fjollig, så befäster man också sin egen maktposition. När en läkare kränker en transungdom som söker vård för influensa, så är det ett sätt för läkaren att förstärka sin egen maktposition. Genom att markera mot någon att ”du är annorlunda” känner man sig helt enkelt lite mer normal själv. Ofta blir personer som passar in i normen provocerade av de som inte gör det – det kan tolkas som ett hot mot den egna identiteten när man ser en person som vågar ta ut svängarna, och som vågar följa sin känsla av vem man vill vara.
Detta är grunden till varför vi lever i ett samhälle utan jämlikhet. Att personer bevakar den makt de har och de fördelar de ges i samhället, genom att nedvärdera, trakassera eller slå ner de som inte passar in i normen. Och detta är något som vi alla är delaktiga i. Även om man kanske bryter mot vissa normer, finns det andra normer som ger en fördelar och privilegier.
Under de senaste sex åren har perspektiven förändrats. Tolerans, som tidigare var ett ord som framstod som något positivt, ifrågasätts allt mer. Vad innebär det egentligen att bli tolererad av någon? Jo att den personen säger att du är okej – trots att du i personens ögon är onormal. Och den tolerans som ges kan när som helst ryckas tillbaks, om man till exempel råkar träda över gränsen och vara ”för onormal”.
Vi måste på allvar göra upp med de normer som präglar samhället och bidrar till den diskriminering och de trakasserier som många möter – oavsett om det sker på grund av kön, könsidentitet, sexualitet, funktionalitet, hudfärg eller etnicitet. Det ansvaret bär alla, men skolan har en särskild roll att fylla.
I skolan läggs grunden för demokratin i Sverige. Här kan också de misstag som tidigare generationer begått upprepas eller korrigeras. För att skolan ska ta sitt ansvar fullt ut måste man aktivt utmana de perspektiv som präglar undervisningen. Lärare måste få kompetensen att göra de metoder de använder i undervisningen tillgängliga för alla, oavsett hur man lär sig eller ifall man ser eller inte. Lärare måste också se till att inte framställa frågor som rör sexualitet, kön, etnicitet eller funktionalitet som något särskilt ämne som behandlas sist under kurser när man ska bocka av ”de där andra”. Hbt-perspektiv måste vara integrerat i undervisningen och det ska inte förutsättas att alla elever är heterosexuella cispersoner (cis är kort sagt motsatsen till trans). Lärare måste dessutom alltid ha tid och möjlighet att dra gränser när trakasserier och diskriminering inträffar.
Så länge heteronormen präglar Sveriges skolor kommer undervisningen vara exkluderande. Ett av de viktigaste stegen för att bryta heteronormen i skolan är att det faktiskt avsätts medel för kompetensutvecklingen för lärare. Vi vet att många lärare vill göra en skillnad men har svårt att göra det idag, för att de inte fått varken fortbildning eller ordentligt med tid tillsammans med sina elever för att kunna lyfta frågorna på ett bra sätt. Vi kommer varje dag i kontakt med lärare som längtar efter bra metoder för att skapa en bättre undervisning, där hbt-ungdomar känner sig mer inkluderade.
Ansvaret ligger på regeringens utbildningsminister Jan Björklund (FP) och alla kommuners politiska ledningar. Vi måste låta lärarna nå sin fulla potential, för att eleverna i sin tur ska kunna nå sin. Bygget av ett demokratiskt samhälle där alla kan komma till sin rätt är den enskilt viktigaste frågan för Sveriges skolor de kommande åren.
Uppdaterad 2016-11-15
