Det är nästan som om jag är nykter nu. Nykter ifrån den skadade demonen som besatt min kropp. Demonen som lever på tidigare övergrepp och som, outgrundligt, vill upprepa dem.
Varför vill den utsatta upprepa sitt övergrepp? Varför dessa desperata försök att rekonstruera den miserabla teater som är nedskriven i det förflutna? Kanske vill den utsatta få en ny chans, en möjlighet att i samlagets mest smärtsamma och brännande stund, kunna slå sig ur våldtäktsmannens grepp och skriva om historien, göra sig själv till en överlevare?
Men vi kan aldrig gå tillbaka till det ursprungliga övergreppet. Vi kan enbart rekonstruera det efter bästa förmåga. Vi kan hitta en ny kropp, en ny kuk, som vi självmant smeker och upphetsar, tills den blir hård och skrämmande. Sedan ber vi vår partner att knulla oss. Men vi vaknar inte. Vi blundar, med ögonen och med kroppen. Slutar känna. Stirrar blint på blommiga tapeter och manar på om att vi måste tas hårdare. Sedan bekymrar vi oss över sperman. Känner lukten, tvättar bort den på ett sätt som skadar huden och gör den torr.
Vi ljuger på ett sätt som är främmande för oss själva. Vi ler efter samlaget på ett sätt som är så osant att vi inte kan förstå det förrän flera år efteråt. Vi är onyktra. Men genom onykterheten bränner ångesten mellan knullen. Tankar väcks om att kroppen har skadats, och tankarna livnär sig på vår energi och kreativitet.
Vi blir arga och frustrerade utan att förstå det. Vi speglas som känslomässigt störda av vår partner. Vi anklagas för att vara inkonsekventa och svårbegripliga. Vi skambelägger vår egen irritation.
Till slut börjar vi längta efter barndomen igen. Vi börjar längta efter tiden innan vi blev sexuella objekt. Tiden innan pubertet och könshår, innan kroppsöppningar blev sexuella tillgångar. Innan hjärnan hade drunknat i tankar om samlag och sex.
Och i vår ensamhet svider det som mest. I vår ensamhet förstår vi hur skadade vi egentligen är. Hur många gånger vi googlat analsex, hur många porrfilmer vi studerat för att komma fram till hur vi ska knullas. Hur brännmärkta vi är av kuken som en gång tvingades in i våra kroppar, men som sedan bjöds in frivilligt.
I dessa stunder resonerar vi oss fram till att vi är dömda att ge upp våra ambitioner. Vi använder en logik som är främmande för andra, men självklar för oss själva. Trots att vi lever, hankar oss fram, är kroppen skadad. Brännmärkt. Och därför är det poänglöst att existera på det sättet vi gärna vill fantisera om: rena, fungerande, intakta, omärkta.
Vi söker oss till läkare som undersöker oss. Som flera gånger konstaterar att vi är OK, att vi är överlevare, men vår attityd förblir oförändrad.
Vi lägger oss på badrumsgolv och ringer våra mammor. Inte för att öppna upp oss om mörkret, utan för att distraheras en stund, påminnas om oskyldigheten och för att prata om trivialiteter. Mammorna påminner oss om den glömda adressändringen, att hämta ut allergimediciner eller hur bra det vore om vi faktiskt gjorde upp en budget för nästa månad.
Mammorna är omedvetna om vårt trauma, och vi strävar efter att det ska förbli så. Vi lyssnar inte på deras goda råd, utan använder snarare deras röster som balsam, som ljuva plåster, vars syfte är att påminna oss om den svunna tid då oskyldigheten fortfarande fanns inom oss.
Men vi pratar inte om det. Inte om det.
I spåren av misstron mot kvinnorna som anmält Julian Assange skrev Johanna Koljonen för ett par dagar sedan på Twitter öppet och personligt om gränsdragningar, gråzoner och glasklara övertramp i sexuella situationer. Hundratals följde Koljonens exempel på Twitter under rubriken #prataomdet. Som en följd av debatten publicerar i veckan bland annat DN, Svenska Dagbladet, Expressen, City, SVT Debatt, Bang och QX.se texter på ämnet. Något ska förändras. Vi ska våga #prataomdet.
Sajt: prataomdet.wordpress.com
Uppdaterad 2021-03-31
