Det började så skönt. Han kysste mig och det pirrade i hela kroppen. Jag log mot honom och tryckte min allt varmare kropp närmare honom. Jag kunde känna både hans hjärta och kuk bulta emot mig. Jag knäppte upp hans skjorta medans min tunga långsamt smekte hans läppar. Försatsen sipprade långsamt ut. Jag tänkte, det är nog fan det här som kallas kärlek. Svenska rättssystemet tänkte, det är det här som kallas början på något kriminellt, kriminellt, kriminellt. Något som började så skönt avslutades med en allt hårdare pockande ångest och bultande hjärta av helt andra anledningar. Det hela kändes som en kall dusch. Jag drog snabbt på mig kläderna och bad honom gå medan tårarna rann nerför kinden på mig. Han tittade konstigt emot mig och ryckte ilsket till sig sin skjorta och smällde igen dörren. Kvar stod jag ensam och tittade mot dörren.
Ja, idag är det World Aids Day. Scenariot ovan är en verklighet för vissa personer som lever med hiv i Sverige. I Sverige är det nämligen kriminaliserat för hivpositiva att ha sex utan att informera om sin hivstatus. Oavsett om du har skyddat dig. Ansvaret läggs alltså helt på den hivpositiva för att ha säkrare sex. Det tåls att säga om och om igen; det är inte många som medvetet och uppsåtligen försökt smitta en annan person med hiv. Fallen där det har skett överföring av hivviruset, är människor som, av olika anledningar, inte klarat av att berätta/informera om sin infektion. Ett exempel på detta syns i dokumentären ”Hur kunde hon”. Den kan du se här: SVT Play.
I ett debattinlägg den 26 november kräver Inger Forsgren, Anders Karlsson, Åsa Regnér och Per Ole Träskman en översyn av smittskyddslagen, ett avskaffande av informationsplikten och att bara de som avsiktligt överfört hiv åtalas (). Smålandspostens ledare väljer att kalla författarna för hiv-lobbyister och undrar vilken värld de lever i (SMP). Man åberopar hiv-männens framfart utan att ställa sig frågan om vad detta fenomen egentligen handlar om. GP argumenterar för ett behållande för informationsplikten så att partnern kan ”ta ställning till om han eller hon vill ta risken att smittas eller skydda sig med kondom” (GP).
Vilken värld lever ledarskribenterna på dessa tidningar i? Vi som dagligen arbetar med hivprevention saknar helt en vetenskapligt förankrad analys kring människors beteenden och riskbedömningar. Men framförallt genomsyras texterna av en obskyr människosyn. Det är genom alla dessa fördomar som vi fortsätter att sortera människor i termer av friska och sjuka, hivnegativa och hivpositiva. Konsekvensen av att dela in människor i dessa två motpoler blir att fördomar och diskriminering fortsätter att tillåtas florera.
Några problem som uppstår på grund av informationsplikten är bland annat att kunskapen kring hiv minskar, stigmatiseringen ökar för personer lever med hiv och kanske väljer allt färre människor att testa sig. För personer som lever med hiv kan det bland annat påverka:
Mental hälsa – hivpositiva kan drabbas av depression på grund av stigmatisering.
Självförtroende och självkänsla kan försämras rejält på grund av fördomar och diskriminering med allvarliga negativa konsekvenser för hälsa men även ansvarstagande sexualitet.
Undvikande av att berätta om sin hivstatus, dels i sexsammanhang, dels i vardagen, med risk för ökande självförakt och avsaknad av stöd hos nära och kära, även det med risk för långtgående negativ hälsopåverkan.
Undvikande av vårdsökande i hälso- och sjukvården på grund av rädsla för sämre behandling.
Undvikande av att påbörja behandling med bromsmediciner på grund av exempelvis informationsplikten – risken att personer i omgivningen upptäcker medicinerna och därmed infektionen kan väga tyngre än god hälsa.
Vad är det som är problematiskt med populistiska hivdebattörer?
För det första: ledarskribenternas resonemang för oss in på den framlidna amerikanska författaren Susan Sontag, som skriver att hivbärare döms hårdare än bärare av andra infektioner eftersom smittvägen går via sexuella kontakter eller drogmissbruk. Detta kan därmed anses som självförvållat. Sontag gjorde HIV till en symbol för sexuella utsvävningar och perversitet följt av rop på omfattande tvångstestning och karantän. En ”bögpest” med komponenter som hedonism, drogmissbruk och raserade familjeliv. Man kan tro att vi lämnat detta tänkande, men så är dessvärre inte fallet. HIV väcker fortfarande föreställningar om ett samhälle i upplösning, ett straff för avvikande beteende och ett hot mot de oskyldiga. Föreställningar som sannolikt ger en del ledtrådar till en ineffektiv, fördomsfull och stigmatiserande lagstiftning, lika ineffektiv som det avskaffade förbudet mot så kallade bastuklubbar. Det handlar inte helt enkelt om omsorg om individen. Därmed är HIV en politisk fråga som ska skonas från populism.
För det andra: informationsplikten invaggar allmänheten i falsk trygghet genom att helt bortse från två faktorer. Dels att inte alla känner till sin smitta. Många nekas hivtest i Sverige idag med konsekvenser för hälsan, vilket i sig är ett lagbrott som borde uppmärksammas mer. Dels att alla inte alltid förmår att tala om sin smitta för en partner i ett utsatt läge. Detta framgår tydligt i dokumentären ”Hur kunde hon”, visad på SVT för några dagar sedan. I ett sådant läge kan det vara en lätt väg att gå genom att moralisera och ropa på lagar och straff. Men eftersom straff inte löser några problem är det viktigt att analysera negativa konsekvenser med en rådande lagstiftning.
För det tredje: Media har blivit en kraftfull maktfaktor i skapandet av s.k. ”HIV-män” och ”HIV-kvinnor” och bör sopa rent framför egen dörr innan man ifrågasätter några av Sveriges främsta experter i en fråga. Det är ett olyckligt faktum att HIV oftast uppmärksammas i samband med diverse ”HIV-domar”. Ett faktum som dessutom visar sig ha starka inslag av rasism, åtminstone enligt journalisten Anna Maria Sörberg (2008), som visar att personer som är födda utomlands döms hårdare! Inom vetenskapen talar man om diskurser, det vill säga hur man i ett samhälle talar om eller förhåller sig till en fråga. Det svenska förhållningssättet till HIV kan beskrivas vara till en sjukdom som inte hör hemma i vårt land, en traditionellt frisk nation, och som därmed ska förpassa tillbaka till sitt ursprung. Svenska domstolar dömer hivbärare hårdare än andra, och de med utländsk bakgrund får finna sig i utvisning till en osäker tillvaro utan medicinering och sjukvård. Det finns de som hävdar att Sverige därmed tillämpar indirekt dödsstraff.
För det fjärde: forskning (t.ex. Lewin, 2002; Marston & King, 2006) visar att kunskap i sig inte förändrar beteenden. Istället väger människans uppfattning av vad som är normalt och ”naturligt” tyngre. Föreställningar om att vissa individer är ”rena och utmärkta”, genom att de kommer ur samma grupp som vi själva, eller genom att vi blir förälskade i dem, kan slå undan beredskap för att möta risker. Ett exempel kan hämtas från Von Sadovszky (2008), som visar att brittiska och holländska kvinnor på semester i Spanien i större grad använt kondom vid sex med spanjorer jämfört med sex med besökande landsmän. Detta visar tydligt på individers irrationella tankegångar, vilket knappast kan lösas genom hårdare lagstiftning. I sammanhanget kan det vara intressant att lyfta fram Smålandspostens oförståelse för denna debatt när det ”i andra sammanhang varnas (…) för att unga kvinnor utnyttjas under till exempel påverkan av alkohol” eller att ”alla relationer är heller inte jämlika”. Smålandsposten borde fokusera på skälen till ojämlikheten eller risktaganden i form av normer och föreställningar om kön och sexualitet, snarare än krav på tuffa tag mot människor i utsatt position.
Visst är det ett moraliskt ansvar att informera en tilltänkt sexpartner om sitt virus. Men vi ska förebygga smittspridning med kunskap, vetenskap och respekt för människor – inte med fördomar, politiska poänger eller ren inskränkthet.
Uppdaterad 2020-08-23
