Börja med de nationella adoptionerna

När någon vill adoptera är det kommunen där man bor som efter ansökan kan ge medgivande för adoption. Tidigare fanns ett förbud i partnerskapslagen som hindrade samkönade par att ansökan om medgivande. Det var detta förbud som togs bort för 7 år sedan. Det har alltså inte tillkommit någon lag som aktivt säger att just samkönade par får adoptera, utan ”makar” som beskrivs i Föräldrabalken innefattar även två män/två kvinnor och alla, oavsett sexuell läggning, har samma rätt att ”bli prövade”.

Adoptionscentrums verksamhet utgår ifrån att alla barn har rätt till familj. Det innebär att vi samarbetar med de länder och kontakter där det finns barn som behöver ny permanent familj genom internationell adoption. För att kunna arbeta med internationella adoptioner på ett etiskt godtagbart sätt ställs höga krav på handläggningen av sådana ärenden. Därför är det oftast inte möjligt att arbeta med adoptioner i länder där det är krig eller länder som drabbats av naturkatastrofer. Länder som inte har nödvändiga lagar eller fungerande myndigheter/domstolar är heller inte aktuella.
De flesta barn som bor på barnhem är inte föräldralösa och många gånger kan de då inte (juridiskt sett) få ny familj genom internationell adoption. Det går alltså inte att börja med adoptioner bara för att det finns många barnhemsbarn.

Adoptionscentrum har förmedlingsplikt. Det innebär att om det finns ett land som tar emot ansökan från någon som vill adoptera och har medgivande från kommunen är vi skyldiga att hjälpa till. Vi bedömer alltså inte den som vill adoptera.
Idag finns det dock, precis som ni skriver, inget land eller kontakt som vi samarbetar med som tar emot ansökningar från samkönade par. Länderna har rätt att välja familj till sina barn. De har ofta synpunkt på de sökandes ålder, äktenskapslängd, utbildningsnivå, hälsa, religion osv. (Läs gärna mer på vår hemsida www.adoptionscentrum.se) Vi kan informera om vilka lagar, regler och värderingar som finns i Sverige, och det görs ständigt, men vi kan aldrig tala om vilka familjer som de ska placera sina barn i.

Internationella adoptioner har de senaste åren minskat i antal. I många länder finns idag större möjligheter än tidigare att klara sig som ensamstående förälder. De nationella adoptionerna ökar, vilket leder till färre internationella adoptioner. Det finns dock fortfarande många som vill adoptera – både i Sverige och i andra länder – därför är köerna långa och kraven på dem som vill adoptera skärps. Möjligheterna för t ex ensamstående har begränsats kraftigt de senaste åren, som en följd av detta.

Men något som faktiskt är möjligt och som ni missar i er artikel är möjligheten till svenska adoptioner. Vill ni verkligen arbeta för att samkönade par ska kunna bli föräldrar genom adoption är det här ni ska börja!
Idag finns cirka 20 barn per år som behöver adoptivfamilj. Dessa adoptioner handläggs av kommunerna och de är självklart fria att välja homosexuella föräldrar! Men så vitt jag känner till har detta inte skett än. Och det kan verkligen ifrågasättas, för hur tror vi att andra länder, där synen på homosexuella är en helt annan än den i Sverige, ska välja samkönade par till sina barn om vi i Sverige inte gör det själva?
Adoptionscentrum anser att de nationella adoptionerna bör vara fler med tanke på antalet barn som familjehemsplaceras. Forskning visar att barn i familjehem klara sig sämre än barn som adopteras. Därför driver vi denna fråga aktivt.

Jag är fullt medveten om att det upplevs som att Adoptionscentrum motarbetar homosexuella, men Adoptionscentrum arbetar över huvud taget inte för vuxnas rätt till barn – oavsett vilken grupp det gäller i Sverige. Det innebär att vi aldrig söker nya kontakter att samarbeta med för vissa grupper i Sverige (ensamstående, äldre, ensamstående, funktionshindrade osv). Det är barnens behov av familj som och regelverk/lagar i samarbetsländerna som avgör vilka sökande vi kan hjälpa.

Tidigare i debatten: