Motverka självförakt och utstötning går det?

En sjukdom som i värsta fall kan leda till avståndstagande i sexuella relationer, isolering, omplacering eller uppsägning på arbetsplatsen och reserestriktioner som inskränker vår möjlighet till att resa eller utbilda oss i andra länder.

Att bära på en hivinfektion betyder att vi får leva med att uppfattas som presumtiva spridare av hivviruset. Är man själv drabbad kan det tyckas orättfärdigt att tvingas ta större ansvar än andra som inte har hiv eller inte känner till sin hivstatus. Men är det i egentligen något att vara så upprörd över?
Skam

Med hivviruset kommer också för en del av oss, skam och skuld. En skam som förstärks när vi berättar om vår hiv för en tilltänkt sexpartner, på arbetsplatsen, för vänner eller familj. Det ligger nära till hands att som hivpositiv heterosexuell kvinna bli betraktad som lättfotad, hora eller missbrukare och heterosexuella män får stå ut med att betraktas som bögar. Stämmer inte det, tja då klumpas dessa män ihop med knarkarbrudarna. Bögarna får leva med att bli sedda som dem som får skylla sig själva, för det vet man ju hur de är. Sex, sex, sex! Baksidan av myntet är att en del män samtidigt som med sin hiv måste hantera faktumet att de är homosexuella

Vi vill vara Svenssons

Vi stångas mot ett oförstående Sverige när vi kräver det vi anser vara vår rätt, nämligen ett sexualliv på samma villkor som alla andra eller rätten till den ”ultimata” familjelyckan – barn – trots att den blivande mamman eller pappan är hivpositiv. Och vi ser det som en självklarhet att alla – såväl hivnegativa, hivpositiva och otestade har lika stort ansvar att skydda sig mot hiv. För vi vill vara så normala som det någonsin går att vara – Svenssons.

De allra flesta hivpositiva kvinnor och män inte har för avsikt att överföra hiv till någon annan. Vi ställer höga krav på oss själva och tar ansvar för att det inte ska hända. Vi sätter press på oss själva att berätta för en tilltänkt partner att vi har hiv, att använda kondom vid anala och vaginala samlag och inte missa att ta våra mediciner.

Skuld

Trots goda intentioner så lyckas vi inte alltid med våra förestaster. Då dyker skulden upp som gubben i lådan. Vi känner oss misslyckade, samtidigt som samhället i lagens mening betraktar oss som lagbrytare, och i och med det förstärks skuldbördan ytterligare. Därtill läggs oron för andra konsekvenser: rapportering till smittskyddsläkaren och i förlängningen tvångsisolering. Ovanpå detta rädslan att polisanmälas med utredning och i värsta fall fängelse som följd. Allt detta bara för en korts stunds villfarelse att man vill vara normal – Svenssons.

Vi utgår ifrån upplevelsen att vara en fara för det samhälle vi lever i och dess medborgare. Med det utgångsläget försöker vi ändå leva ett så normalt liv som möjligt. Men riktar vi våra krafter åt rätt håll? Varför kräva avskaffande av en informationsplikt, som invaggar den hivnegativa befolkningen i falsk säkerhet, och får dem att tro att hivpositiva berättar för sina partner om sin hiv innan man har sex ? Varför ställer vi upp och berättar om våra hivliv i skolor, TV och tidningar och likt apor i bur låter oss beskådas och ofrivilligt blir levande exempel på något man ska passa sig för?

Vi är människor av kött och blod

Åren går och vi tillåts inte dö i förtid på grund av de mediciner vi äter. Våra liv samlas i ryggsäcken och det gjorda går inte att göra ogjort. Det innebär att tvingas leva med de tillfällen vi inte berättade att vi var hivpositiva, eller när kondomen sprack eller när vi trots att vi inte hade för avsikt, ändå inte använde något skydd. Situationer som vi aldrig kan ta tillbaka eller göra ogjorda. Händelser som gnager och plågar oss olika mycket från tid till en annan och rädslan biter sig fast att vi förr eller senare måste sona vårt brott som de ”brottslingar” vi blivit – för ett virus skull.

De bakomliggande orsakerna till att vi inte alltid gör som vi borde har den allmänna opinionen ingen eller mycket liten förståelse för. Har man en livshotande sjukdom som kan överföras genom sexuella kontakter, orena sprutor, blod eller i samband med förlossning, är det hivpositiva män och kvinnors ovillkorliga skyldighet att skydda andra från den. Och det innebär inskränkningar i såväl det vardagliga som det sexuella livet.

Med detta får vi leva. Och frågan återkommer; Varför lägger vi energi på att förändra det till synes meninglösa? Varför berätta om våra liv och göra vår röst hörd och samtidigt riskera förakt och utstötning, när vi kan leva -som de flesta andra hivpostiva kvinnor och män – i anonymitet i det Svenssonsamhälle som vi så hett vill vara del av.

Öppenhet om hivstatus är ett kraftfullt verktyg till förändring. Med öppenhet kan vi minska självförakt och utstötning från samhället. Även om arbetetet inte leder till ett drägligare liv för oss här och nu, så kommer det andra generationer hivpositiva kvinnor och män, och de förtjänar att leva i ett samhälle fritt från självförakt, förakt och utstötning.