Sist jag var på Lesbos informerades jag och min tjej om det familjedrivna hotellets oräkneliga regler vid incheckningen. Vi behövde inte fundera länge om detta var ett skämt eller inte för snart följde uppläxningarna slag i slag. Det var allt ifrån förbud att hänga handdukar på balkongräcket, ta med vattenflaskan till poolområdet om den inte inköpts av ägaren själv, bruka egen handduk till solstolarna (skulle hyras i receptionen) eller ligga på nämnda bädd och samtidigt äta en frukt. En clementin senare trodde jag han skulle skjuta mig.
Morgondagens frukost bjöd på bannor då vi inte uppmärksammat de finstilta förbudsskyltarna som satt uppsatta lite varstans runt hotellområdet och som vi känt till ”om vi bara lyssnat vid incheckningen”. Vi drog till stranden för att få något slags lugn och ro, själva syftet med semestern. När vi kom tillbaka för ett impulsivt eftermiddagsdopp i poolen brast det helt för Lesbos egen John ”Basil” Cleese på Fawtly Towers. Han skrek så att det gick vågor i paraplydrinkarna. Våra saltstänkta kroppar hade ”compeltely destroyed his pool”.
Gäster som flankerade poolkanten höjde sig upp likt valrossar med uppspärrade öron och ögon. Jag höll på att dö av skam. Som om det inte räckte med att vi var homon var vi nu också orenliga. Dirty dykes. Jag må vara paranoid men hotellägaren var övertygande. Han var inte bara notorisk pedant utan också homofob. Vet inte annars hur att förklara att ingen annan än vi fick ”böter” utställda på sig. Jag tröstar mig med att han vid här laget, med tanke på flatinvasionen varje sommar, antagligen fallit död ner i en hjärtinfarkt.
Ändå tänker jag att min egen homofobi är värst. Vid varje utlandsresa ihop med en partner har jag smugit och därmed hamnat i de mest prekära situationer. Till slut kan ju personal som träffar en tre gånger om dagen i två veckor inte låta bli att fråga om relationsstatus. Som den gången i Thailand när frukostvärdinnan först pekar på mig och sen på min tjej och tillbaka till mig med frågan ”Mother? Daughter? Bebe?” Naturligtvis var det inte min flickvän som fick det första pekfingret i nyllet. (ok, hon var lite yngre, men MOTHER!)
I år bestämde jag mig att ta det säkra före det osäkra och stanna i fördomsfria Svedala. Åker till Dalarna med vitt skilda feminister för att under en helg diskutera politiska strategier inför kommande valet. Vi är runt femton personer, de flesta flator och några heteron, och jag känner egentligen ingen. Efter första rundan avviker, vi kan kalla henne Vera. Vi väntar. Och väntar. När hon äntligen är tillbaka undrar hon hulkande om hon får berätta vad som hänt. Helst inte, tänker jag men alla andra nickar jakande. Nu startar en oändligt lång detaljrik historia om hur hon i telefon just fått veta att flickvännen bedragit henne med en MAN. Alla lyssnar uppmärksamt. Huvuden fälls på sned. Suckar infinner sig vid de mest dramatiska partierna. Mellan systerliga huvudskakningar fälls små utrop av solidaritet ”fy fan” och ”Gud så hemskt”.
Det tycker jag med. Men av ohederliga och helt andra skäl, för jag skäms. Vill kasta mig bakom gärdesgården. Gömma mig bakom den dalahästen i naturlig storlek. Eller självupplösas. Min internaliserade homofobi löper amok. Jag tittar på heterona. Nu får de det bekräftat det de alltid misstänkt. Vi är hysteriska, fullständigt gränslösa dramaqueens som har ett omättligt behov av att fläka ut våra privatliv till kleti och pleti.
Flyr till författarförbundets stugkoloni i skärgården, garanterat fritt från frivola flator. Efter ett par dagar ska min tjej komma och det är nu jag bestämmer mig. Jag ska sluta smyga. Det tar emot men jag gör det ändå. Så fort jag stöter på nån vid utedassen eller i vassen deklarerar jag duktigt att ”imorgon kommer min tjej”. Ingen antecknar. Ett lite oväntat- och nyvunnet lugn infinner sig. Alla vet. När hon anlänt behöver heller ingen undra om det är min dotter. Jag känner mig fri.
En skärgårdsfärja bort lockar en helt annan sorts frihet. Stockholm pride. En vecka på våra egna premisser, där trans- och homofober kan lägga sig i dvala och där till och med vi som ännu lider av internaliserad homofobi kan avnjuta en välbehövlig veckas semester.
Mian Lodalen
