Medan Stockholm Pride 2017 ställer frågan om vi är ”Redo för nästa steg”, var melodin för dagen lördagen den 3 september 1977 istället ”Kampen har börjat dagen är här”. Inspirerade av Jan Hammarlunds upplevelser vid GayPride-paraden den 26 juni i San Francisco, en parad som samlade 200 000 deltagare, tyckte aktivister inom RFSL, Homosexuella Socialister och Lesbisk Front att det var dags för Sverige att få sin egen homosexuella befrielsedag.
Det hade arrangerats demonstrationer för homosexuellas rättigheter tidigare. Örebro och Uppsala 1971 var först ut. Men deltagandet var ganska glest och det blev ingen återkommande tradition. Så när det nu skulle satsas igen gissade arrangörerna på kanske kring 50 personer i tåget, berättas i bögtidningen Revolt – mot sexuella fördomar.
Men när det väl var dags för samling i Kungsan blev det glada miner över hela linjen. Bøssernes Befrielsefront (BBF) kom till Stockholm i sina vackra klänningar och minglade med sina svenska bögfeminist-vänner. I Revolts reportage står det att ”en förundrad publik av heterofiler och smygbögar stirrade på spektaklet som alltmer började ta formen av ett demonstrationståg.”
Och vid sammanräkningen var det 300 som ställe upp för att gå Hamngatan, Sveavägen, Odengatan och så Dalagatan till Vasaparken. Från scen höll Kjell Rindar tal och lyfte situationen i Argentina där 300 bögar satt fängslade. En spontan hälsning från våra finska vänner framfört av en tjej som fick rungande gensvar. Lena Ekman sjöng, BBF sjöng sina danska kampsånger, Viggo Faberg från Norge talade och Lars Lingvall läste upp sin brevväxling med Svenska Dagbladet som vägrade sätta in homosexuella kontaktannonser. Och Jan Hammarlund såklart. Från scen delade Jay Hall, förklädd till den amerikanska homofoben och apelsinjuice-magnaten Anita Bryant ut RFSLs negativa pris ”Ruttna apelsinpriset” till Vilgot Sjömans film om sexuella avvikare: ”Tabu”.
Själv var jag på plats och hamnade dessutom på bild i Revolt tillsammans med mina snälla klasskompisar som gick med mig i paraden. Det var häftigt. Lite udda för en knappt utkommen ung bög, men jag minns det jag tror många fortfarande känner när de går med för första gången i en Prideparad: samhörighet, såklart spännande och lite läskigt, men framförallt enormt, just, befriande.
Efter det har jag – lite udda men faktiskt – gått med i demonstrationerna och paraderna i Stockholm varje år. Totalt blir det nu alltså den 41:a gången som homo-bisexuella, flator, bögar, bin, transsexuella, transvestiter, transpersoner, queera, intersexuella, asexuella, trisexuella och alla våra vänner samlas för att kräva rätten att älska dem en vill och rätten att få uttrycka och leva som den person en är.
Det är mäktigt.
Det är mäktigt inte minst därför att vi genom alla dessa åren också bråkat som hund och katt. Lesbiska feminister mot sexualliberala bögar, transsexuella som ville vara del av den sexuella frigörelsekampen och de som ansåg att den var diametralt motsatt könsidentitets- och könstillhörighetskampen. Höger och vänster har kivats hårt inom rörelsen så som ute i storsamhället. RFSL debatterade högt med Noaks Ark i hiv/aids-frågan och äldre har klagat på yngres framfusighet och yngre har tyckt att äldre inte förstår den nya tidens begrepp; vare sig det var gay som tog över från homofil eller queer som tog över från gay eller hbtiq som tagit över från hbt.
Stridigheterna och debatterna fortsätter än idag. Ibland bittert som kring frågan om just sexualitetens uttryckssätt, debatt om vilka yrkesgrupper och politiska grupperingar som skall få vara med i paraden eller ej och kanske den än mer konfliktfyllda debatten kring värdmödra/surrogatmödrskap. Och ständigt den röda trådens debatt om synlighet; kvinnor, hudfärg, identiteter, religiös tillhörighet, etnicitet, klassidentitet och just ålder.
Det mäktiga, det är att trots dessa stridigheter och inte sällan diametralt olika synsätt, behov och idéer så har vi ändå valt att paradera tillsammans i en parad som när väl Pride-idén kom till Sverige blivit en mäktig manifestation för ett inkluderande samhälle som hyllar våra olikheter och ser styrkan i ett samhälle där människor tillåts vara just så olika människor som vi de facto är.
Kommer vi orka hålla ihop nu när vi får frågan om vi är redo för nästa steg?
Kokar vi ner dessa 40 år, och alla åren innan dess, så är jag övertygad om att vi i all vår olikhet kommer hålla ihop. Alternativet förskräcker.
Knappt ett halvår efter att Donald Trump tillträdde sin presidentpost så har han valt att ta ännu ett allvarligt steg tillbaks genom sitt ställningstagande mot transpersoner i militären. En käftsmäll mot de av oss som naivt trott att framgångar är här för att stanna.
Efter kommunismens och Sovjetunionens fall öppnades möjligheterna för hbtq-rörelsen att växa fram i det nya Ryssland. Klubbar blomstrade, tidningar gavs ut och ett mer normalt vardagsliv blev möjligt. Tills Vladimir Putin upptäckte att homohat har potential att samla massorna. Det Ryssland vi ser idag ger ny energi åt hbtq-hatet, och det inte bara innanför det egna landets gränser.
Hbtq-hat har inte bara blivit ett vapen i den nya ryska och nya amerikanska maktens händer. Putins flirt med religös fundamentalism speglas i den allvarliga utvecklingen i länder där Islam används för att piska till lydnad och ta makt. Att utse bögar, flator och transpersoner till det religions-/ eller för den delen ras-rena samhällets fiender visar sig fortfarande vara skrämmande effektivt. Idag som tidigare är vi hbtq-personer lätta att offra i Iran eller Saudiarabien, i Tjetjenien, Ache och hos ”rebeller” i Syrien och Irak.
Också i Europa växer religiös fundamentalism i allians med nationalistiska rörelser sig starkare och de använder just denna strategi att utse det andra som hotet. För knappt 80 år sedan sedan lyckades dagens nationalisters ideologiska vänner ta makten i Tyskland, inte minst genom demonisering av judar, liberala och socialistiska krafter och såklart av oss som inte passar in i deras dröm om familjebildning och könsnorm. Idag sker demoniseringen av judar och muslimer återigen helt ogenerat i Europa. Ett nötande av lögner och förtal. Som när en gång Hitler fick framgång genom att förstå Folkradion är hans nationalistiska själsfränder idag, vare sig det handlar om Daesh/IS eller Front National, Muslimska Brödarskapet eller Sverigedemokraterna, Putin eller Trump, närmast briljanta på att använda dagens nya kommunikationsmedel för att sprida hat och skapa söndring.
För 40 år sedan sjöng vi att ”kampen har börjar, dagen är här; Här är bögars och lesbiskas frihetskamp, dagen är här”. Och visst har vi på dessa 40 år nått enormt långt. Vi har demonterat de lögner som spridits med religiöst så väl som sekulärt språk. Vi har tillkämpat oss rättigheter många av oss gissade skulle vara omöjliga att uppnå.
Vi har fått politiker, media och religiösa ledare att förstå att det att vi älskar någon inte utgör ett hot mot samhället. Fatta att det skulle vara så fruktat svårt för vissa!
Vi har fått dem att förstå att det är ett enormt slöseri av resurser att förhindra människor att uttrycka sin könsidentitet och sexualitet. Till och med näringslivet har börjat fatta på allvar!
Men i ärlighetens namn: HBTQ-samhället är idag där kvinnor var 1921 när allmän rösträtt oavsett kön blev verklighet.
Vi har nu 2017 tillkämpat oss nästan alla de som kvinnlig rösträtt lika självklara rättigheterna.
Det nästa steg vi nu skall vara redo att ta blir att försvara de framgångar vi uppnått. Det blir en hård strid mot den backlash som med bara ett tweet kan radera framgången. En fortsatt och allt hårdare strid för det öppna, mångkulturella, mångfasetterade samhället. Ett nästa steg för att aktivt arbeta med de som kämpar i länder där de självklara rättigheterna ännu inte uppnåtts.
Och det steg vi tar nu 2017 kommer vara ett lika långdraget och tröttsamt arbete som kvinnor fått kämpa med sedan 1921.
Då 1977 sjöng vi inte bara att kampen har börjat. Vi sjöng en sång som nu, i ljuset av nyvaknad religiös fundamentalism och hatets nationalism, är än viktigare att stämman upp i: ”Ingen skall få ta vår stolthet från oss mer… Med lagar och stupstock kan de inte hunsa mig.. med elchocker och skitsnack kan de inte knäcka mig… Ingen skall förbjuda mig att ligga i din säng… nej aldrig i hela mitt liv”.
En hälsning av beundran och tack till de hjältar som har slitit landet runt och just nu sliter i Stockholm och Malmö med årets Pridefestival och alla dess olika aktiviteter. Det är ni som får oss att våga och orka ta striden 20 år, eller snarare, 40 år till!
Vi ses på barrikaderna och… vi ses definitivt på partyt!!!!!!
Njut av bilderna från 1977 – tagna av Johan Falk för bögtidningen Revolt – mot sexuella fördomar. Nu i QX arkiv.
Uppdaterad 2017-08-01
