Under tisdagen publicerar QX i samarbete med Expressen en granskning av Migrationsverkets hantering av hbtq-flyktingar gjord av journalisterna Matilda Thorén och Viktor Ahldén.

De två har granskat de trovärdighetsutredningar om ”sannolikheten” att de som uppger sig vara homo-bisexuella eller transpersoner verkligen är det.

De har läst Migrationsverkets beslut gällande Benon, Pearl, Bossa, Lucy och Diallo. Fem personer som inte klarat att övertyga Migrationsverket om att de verkligen är homosexuella.

Som konsekvens lever de nu med hot om utvisning till länder där homosexualitet är förbjudet och det sociala stigmat gjort att de utsatts för grova övergrepp.

I granskningen har Thorén och Ahldén talat med handläggare på Migrationsverket, med verkets rättschef, med engagerade inom RFSL och andra som kämpar för att dessa HBTQ-personer, jagade enbart på grund av sin förmåga att älska, skall ges möjlighet att bygga en tryggare framtid i Sverige.

Granskningen visar att det HBTQ-arbete som Migrationsverket stolt talat om idag är direkt undermåligt. Sofia Sjöö, tidigare ansvarig för frågorna på verket berättar att de senaste två åren har ingen utbildning skett av nya specialister i hbtq-frågor. Och sedan 2015 finns ingen ansvarig samordnare tillsatts för att ersätta henne som ansvarig för hbtq-frågor.

Rättschef Fredrik Beijer konstaterar att verket har problem att sköta asylansökningar från HBTQ-personer på ett korrekt sätt. Handläggare talar om att det politiska trycket på att öka antalet avslag skapat en rörig organisation.

Med en enkel sökning på QX  kommer en lång rad artiklar om problem som Migrationsverket genom åren har haft med att hantera de homo-bisexuella och transpersoner som flyr undan förtryck i sina hemländer. Under en period tyckte Migrationsverket att det var OK att vara homosexuell i Iran, så länge man var diskret. Vi har läst om fruktansvärda livsöden med flyktingar som tagit sina liv i Sverige hellre än att återvända. Vi har sett hur Migrationsverket utvisat en homosexuell man till Uganda, för att backa sedan Justitieombudsmannen gett hård kritik. Listan kan göras sorgligt lång.

Och vi har sett hur hjältar som Stig-Åke Petersson och Aino GröndahlRFSL allt för ofta tvingats rycka ut som räddande änglar. Vi kan också läsa om hur Migrationsverket och migrationspolitiskt ansvariga till slut tog hbtq-frågan på allvar och började bygga upp kompetens.

Men så kom hösten 2015 och en regering som med eller utan tårar valde att strama åt den tidigare generösa, men dock reglerade, flyktingpolitiken. I de åtstramningar som gjordes som ett svar på att Sverige och Tyskland närmast stod ensamma om att ta emot en stor mängd krigsflyktingar, så togs möjligheten för ”övriga skyddsbehövande” att få asyl bort och möjligheten att få skydd på grund av ”synnerligen/särskilt ömmande omständigheter” begränsades. Två asylgrunder som många hbtq-personer fått stanna för tidigare. Att tillfälliga uppehållstillstånd infördes, menade RFSL var problematiskt för just HBTQ-gruppen då de länder de flytt från knappast kan antas ändra sina lagar på kort sikt. RFSL farhågor besannades och deras oro för att kvalitén på besluten försämrats har visat sig stämma.

Signalpolitiken var tydlig och klar. Men konsekvensen för allt för många HBTQ-personer har blivit förödande. Frågan om de personer som flyr för sitt liv undan hat har uppenbarligen prioriterats lågt och kvalitén i arbetet har, visar det sig, blivit helt undermålig.

För visst behöver utredningar göras av alla de som söker asyl i Sverige. Och visst kan det vara en grannlaga uppgift att avgöra om personen ljuger eller ej.

Men det vi ser i den granskning som QX och Expressen nu gjort är att personer som uppenbarligen är homosexuella, uppenbarligen har utsatts för grova övergrepp på grund av sin sexuella läggning, och som uppenbarligen riskerar sina liv om de återsänds till länder som helt uppenbarligen är osäkra för just hbtq-personer, de har hamnat i kläm.

Sverige har en reglerad invandring. Sverige skall för att upprätthålla denna göra individuella prövningar av de asylsökande.

Det QX och Expressen visar i granskningen är att denna individuella prövning inte fungerar. Även om det finns några asylsökande som hävdar att de är hbtq-personer utan att vara det, så motiverar det inte att de som riskerar sina liv, skall drabbas av det som nu visar sig vara icke fungerande trovärdighetsbedömningar. När Sverige avvisar homo- bisexuella och transpersoner till länder där de utsätts för livsfara är det så nära ett dödsstraff för homosexuella handlingar man kan komma.

Nu krävs att de migrationspolitiskt ansvariga inte längre bara noterar att asylprocessen inte fungerar, utan att de på allvar ser till att föra Migrationsverket på rätt spår.

De positiva signalerna om att utbilda hbtq-specialister och ha en hbtq-samordnare som lades i malpåse 2015, måste återaktiveras. Det handlar om enskilda människors liv. Enskilda människor som åtminstone har rätten att inte bli misstrodda på grund av svenska myndigheters inkompetens.

I sommar väntas en rapport om Migrationsverkets hantering av hbtq-frågor. Rättschef Fredrik Beijer säger att den kommer visa på problem. Problem han menar har med resurser att göra, medan andra menar att det handlar om organisatoriska problem.

Vad än orsaken är, behöver varken Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik eller migrationsminister Morgan Johansson vänta in någon rapport för att åtgärda de nu helt välkända problem som uppenbaras.

Gör om, gör rätt. Börja förslagsvis med Benon, Pearl, Bossa, Lucy och Diallo.