Det är hög tid att sluta klumpa samman partier med olika ideologier och krav till ett stort block av partier utifrån att de redan etablerade partierna ogillar dem.
Varje parti och varje politiker måste bemötas utifrån den ideologi de lutar sig mot, de krav de ställer och de idéer de bär fram. Vi vet att vänstervågar kan vara allt från blodröda till rosröda eller mossgröna med av varandra oberoende innehåll och krav om än med vissa gemensamma nämnare. På samma sätt är det dags för media att sluta klumpa samman allt från liberaler, värdekonservativa, nationalister och till och med nyfascister till ett stort högerblock eller en dito våg och en gång för alla lära sig skillnaderna.
Ultrakonservativa Pia Kjærsgaard i Danmark och Jimmy Åkesson i Sverige har mycket gemensamt med varandra men mycket lite eller inget gemensamt den livsstilsradikala martyren Pim Fortuyn.
Om vi tar invandringen talade Pim Fortuyn ofta i TV om att han inte hade något emot marockaner utan tvärtom hade gått till sängs med många av dem. Några sådana citat får vi knappast läsa från de mer invandrarfientliga Kjæsgaard och Åkesson och klargör en grundläggande skillnad till och med i en fråga som sägs förena dem. Fortuyn brydde sig inte om etnicitet utan om värderingar och han krävde att man skulle integrera dem som var i landet först innan fler strömmade in vilket snarare vittnar på ansvarskänsla än på främlingsrädsla.
Vidare berättade Fortuyn om sina regelbundna besök på Amsterdams bastuklubbar och stod upp för sin rätt att fortsätta leva som homosexuell i ett liberalt land som Nederländerna. Några sådana citat kommer vi nog aldrig få höra från varken Kjærsgaard eller Åkesson som konsekvent agerat mot alla människors lika rättigheter oberoende av sexuell orientering – något som för övrigt förenar dem med de djupt religiösa grupper Fortuyn bekämpade.
Sverigedemokraterna är liksom sina vänner i Danmark motståndare till EU. Orsaken är att unionen sägs hota ländernas nationella suveränitet. Fortuyn målade EU-projektet i varma färger och menade att unionen bidragit till fred och välstånd. Fortuyns kritik handlar om EU:s utvidgning (återigen med människorättsargumentet i fokus) och mot den växande byråkratin i Bryssel och bristen på demokratisk insyn. Ser vi till resultatet av utvidgningen i östeuropa där mänskliga rättigheter inskränks av myndigheter och polismakten agerar röjartrupp mot prideparader fick Fortuyn rätt. Likaså på de andra punkterna har Fortuyn sällskap av liberala politiker från hela Europa i sin iver att korrigera de problem som unionen fortfarande lider av.
I grund och botten drev Fortuyn just ett liberalt uppror mot en europeisk islamisering som pressar tillbaka den sekulära demokratin och tvingar tillbaka individualismen till förmån för religionsrespekt och moralism. Islam har inte som kristendomen tvingats bort från den politiska arenan som en följd av en upplysningsbaserad kritik. För List Fortuyn skulle religion vara en privatsak snarare än maktfaktor i samhället och därför var och är det viktigt att möta de påtryckningar som gjorts från fundamentalistiska grupper och belönats med koranskolor, sharialagar och kulturföreningsstöd. Annat är det med Dansk Folkeparti eller Sverigedemokraternas krav på att i tid och otid hylla statskyrkan och dess självklara roll i det offentliga samtalet.
Hotet mot det holländska samhället var för Fortuyn inte som för Åkesson/Kjærsgaard en fråga om nationella värden utan en fråga om universella mänskliga rättigheter, den sekulära staten och individualismen. Ingen religiös eller politisk grupp skulle tillåtas inskränka hans rätt att leva som homosexuell. Fortuyn ville integrera invandrarna i de mänskliga rättigheternas globala gemenskap – inte i någon föreställd nederländska nationell gemenskap.
Med Jimmy Åkessons Sverigedemokrater och hans gelikar runt om i Europa är det tvärtom. Det är upplysningen och dess efterföljare kulturradikalismen som är problemet. Att islam inte genomgått någon upplysningstid är inte problemet – snarare är det att Sverige har gjort det och därmed fått jämställdhet, könsneutrala äktenskap och att den kristna kyrkan pressats tillbaka till förmån för individen.
Invandringen utgör för Åkesson/Kjærsgaard inget större hot mot demokratin och de mänskliga rättigheterna utan snarare mot diffusa nationella värden och därför är det i de sistnämnda invandrarna ska integreras. Om det sedan handlar om röda stugor, röd pølse eller nubbe är osagt.
Fortuyn sålde till skillnad från Åkesson/Kjærsgaard inte en identitet för om så vore skulle hans väljarstöd vara minst sagt marginellt om man betänker att han var en livsstilsradikal, homosexuell professor i skräddarsydda kostymer med två hundar åkandes med privatchaufför i en Bently. Tvärtom symboliserade han det moderna samhällets gåva till individen – forma dig själv, bli den du vill vara.
Skillnaderna är uppenbara. Varför då blanda fakta med svepande påståenden. Skulle Åkesson/Kjærsgaard ha koll på Fortuyns åsikter skulle de knappast skriva om honom som ”deras” nederländska syskon.
Det finns inte ett spår av varken rasism eller intolerans i påståendet att islam inte genomgått någon upplysningstid eller att stå upp mot det prästerskap som agerar dödgrävare mot upplysningsidealen. Tvärtom är det en liberal hederssak att våga tala klarspråk om de krafter som vill undergräva det liberala samhället.
Sanningen är nog den att kulturrelativistiska skribenter, tyckare och politiker ogärna samtalar om dessa frågor då det blottlägger den egna oförmågan att försvara universella värden. Det är hög tid att våga tala frimodigt om både islam, integration och svensk invandrarpolitik utan att för den sakens skull pressas samman med Sverigedemokraterna. Kanske kan det samtalet föras genom befintliga liberala partier i Europa eller så startas det fler List Fortuyn som vågar och vill. Fremskrittspartiet i Norge har under Siv Jensens ledning slagit in på den vägen och partiledaren hyllar människorättskämpen och islamkritikern Ayaan Hirsi Ali som sin förebild. En finns en bra bit att gå vad gäller försvaret för individens privatliv och rätt att leva med den hon älskar oavsett kön men Siv är absolut på rätt spår. I Danmark startade Naser Khader partiet Ny Alliance för att bekämpa såväl värdekonservativa Dansk Folkepartister som islamister.
Min förhoppning är att Folkpartiet Liberalerna i Sverige utvecklas i denna riktning precis som sitt danska syskon Venstre eller Nederländernas liberala parti VVD. Skulle jag ha fel kanske det finns fler där ute som vill arbeta med mig i ett fortuynistiskt parti i försvaret för den västerländska humanismen, den sekulära demokratin och livsstilsradikalismen? Jag håller tummarna för att så är fallet.
Uppdaterad 2019-11-08
