I slutet av 80 – talet gjordes smittskyddslagen tillämpbar på hiv. Syftet var att man med lagen skulle ha möjlighet att begränsa virusöverföringar.
Den dåvarande AIDS-delegationen skriver i förarbetena till lagen: ”Om något botemedel upptäcks som innebär att den smittade kan bli smittfri, kommer detta självklart att ändra synen på när smittsamhet föreligger. Detsamma blir förhållandet om man skulle finna att infektionen, oavsett om något botemedel finns att tillgå eller ej, inte är smittsam under vissa perioder”
Nu har ny kunskap tillkommit och Sveriges expertmyndighet i frågor som rör smittskydd, Smittskyddsinstitutet, har uttalat att risken för att överföra hiv är minimal om den som lever med hiv har en välinställd behandling. Det måste få konsekvenser för smittskyddslagen – vilket skulle vara i enlighet med intentionen i förarbetarna till smittskyddslagen från 1989.
Så sent som 2004 skärptes dock smittskyddslagstiftningen och informationsplikt infördes av den dåvarande S-regeringen. Trots att det redan då fanns tecken på att behandling av hiv skulle kunna innebära näst intill obefintlig risk att kunna smitta andra.
Hiv kan dock inte längre kategoriseras som en allmänfarlig sjukdom. Nyare forskning visar att vid omätbara virusnivåer och kondomanvändande så är risken för att överföra viruset i princip lika med noll. Smittskyddsinstitutet skriver att man anser överförningsrisken för minimal. Bakgrunden till att myndigheten har valt att skriva minimal och inte obefintlig är att en nollhypotes inte kan bevisas. Man kan aldrig med 100 procentig säkerhet säga att hiv, eller någon annan bakterie, eller virus aldrig, någonsin kan överföras till någon annan. Däremot kan vi slå fast att risken estimeras till max 1 smittöverförning per 150 000 sexuella kontakter vilket i praktiken är en obefintlig överförningsrisk.
Plikten att informera potentiella sexualpartners upplevs oerhört stigmatiserande då den lägger ansvaret för preventionen på personer som lever med hiv, och inte på samtliga personer involverade i det sexuella mötet. Detta är på gränsen till absurt när nyare forskning visar att de personer som utgör den största risken för att överföra hiv till någon annan är personer som inte vet om sin hiv-status.
En smittskyddslag måste ha tydliga preventiva intentioner som är i enlighet med forskningens slutsatser. Prevention handlar således om vad du gör, inte vad du säger. Vikt bör därför läggas vid den förhållningsregel i smittskyddslagen som säger att personer som bär på en av lagens sjukdomar måste ” iaktta ett beteende som minimerar risken för smittspridning”.
Förhållningsreglerna ska lägga fokus på handlingen och vikten av dialog med behandlande läkare. Detta öppnar även upp för individuellt anpassade förhållningsregler som patient och läkare kommer fram till utifrån en riskbedömning om vilka åtgärder som således behövs för att minimera risk – vilket skulle vara i enlighet med Socialstyrelsens uttalande, och i enlighet med Smittskyddsinstitutets kunskapsunderlag.
Man kan med säkerhet säga att den som är bär på hiv, och som har en fungerande behandling inte utgör någon smittorisk. Alla andra som inte har testat sig, (kanske för att slippa omfattas av informationsplikten) utgör en mycket större risk.
Informationsplikten är därför kontraproduktiv i preventionsarbetet och drabbar en grupp i samhället som inte utgör någon risk för andra.
Vi undrar därför när regeringen tänker föreslå en översyn av smittskyddslagstiftningen med syfte att bort informationsplikten?
Uppdaterad 2020-08-23
