Med årets tema ”hetero” ville man försöka lägga fokus på hur heteronormen praktiskt inverkar på HBT-personers vardag, vilka konsekvenser den för med sig och hur den påverkar samhället i stort. Och under veckan har heteronormen diskuterats intensivare och ur fler aspekter än kanske någonsin tidigare.
Redan på måndagen låg fokus på heteronormen, och på Sandra Dahléns seminarium Heteronormen – så funkar den, diskuterades heteronormens begränsningar för människors möjlighet att utrycka sin sexualitet och sin könstillhörighet. Heteronormen, menar Dahlén, har skapat ett regelverk för hur människor ska utrycka sin sexualitet och sitt kön. Och om människor bryter mot normen och kliver utanför ramen för dessa regler, leder det till ett ifrågasättande – ett ifrågasättande som inte ska behöva tolereras då det begränsar människors förmåga att leva sina liv fullt ut. Och hon underströk vikten av att dialogen om dessa frågor alltid måste vara aktiv, för att kunna nå ett samhälle som inte ifrågasätter människors sexualitets- och könsuttryck och därmed till för alla.
Även under fredagens sammanfattande seminarium Vad är det för fel på Pride?, där företrädare för Pride träffades för att tillsammans med publiken diskuterade årets Pride, lades även där fokus på heteronormen. Bland annat framkom det att valet av årets tema ”hetero” inte hade varit helt lätt att ta till sig för vissa, då temat väckt en hel del frågor. Prides styrelseordförande Clase Nyberg berättade bland annat att den fråga han fått allra mest under veckan var: varför en HBT-festival har valt ”hetero” som tema, när Pride framförallt anordnas för HBTQ-gruppen? Och svaret, menade Nyberg, var delvis just det, att väcka frågor och ifrågasätta begreppen, för att på så sätt verkligen lägga fokus på heteronormens konstanta närvaro och effekt på HBT-människors liv och vardag.
En annan aspekt av heteronormens inskränkande effekter som diskuterades var heteronormens osynliggörande av HBTQ-samhället, och hur frågor som rör HBT-samhället ofta trivialiseras eller förbises i konventionell media. Det blev tydligt under samtalet att ledningen var rörande överens om att en av Prideveckans viktigaste uppgifter är att kräva och ta det utrymme som HBT-frågorna behöver, i kampen för att nå ett jämställt samhälle.
Och att det är synliggörandet av HBT-personer som är ett av de viktigaste medlen för att få bukt med heteronormen, kanske enklast och tydligast formulerades av maskulinitetsforskaren Niklas Järvklo redan under måndagens seminarium No tears for queers som handlade om bearbetning av Johan Hiltons bok med samma namn, som ska bli pjäs med premiär i september. Järvklo konstaterade att det inte är en helt enkel sak att krossa heteronormen, men att en väg dit skulle kunna vara att istället för att krossa den successivt borde försöka utöka normen till att innefatta fler och fler sexualitets- och könsuttryck. För att på så sätt successivt vänja heteronormen vid tanken att kärlek, kön och familj kan se ut på så många fler sätt än normens nuvarande enda.
Och det kanske också är det som är Prides absolut viktigaste uppdrag: att synliggöra människorna utanför heteronormen. Och det är också därför valet av tema ”hetero” i slutänden visat sig passa väldigt bra. Då det både har väckt frågor och väldigt tydligt lagt fokus på den aspekt som faktiskt skiljer HBTQ-samhället från det övriga heterosamhället.
Uppdaterad 2016-11-15
