De valda Europapolitikerna får med jämna mellanrum utstå spott och spe. De är överbetalda och deras flyttkarusell mellan Bryssel och Strasbourg kostar onödiga pengar. Sant. De är konservativa gubbar de flesta som helst vill vrida utvecklingen tillbaka. Inte riktigt lika sant. I 27 länder pågår nu, mer eller mindre, en intensiv valspurt. Någon gemensam valrörelse för hela EU finns det dock inte. Utan i varje land, precis som i Sverige, kan man förmoda att en passande dos smutskastning nu pågår av de andra unionsländerna. I syfte att locka till sig väljare utifrån nationella förtecknen.

I Sverige låter det inte sällan på följande vis att inom EU är det de mycket konservativa männen, de som inte förstår sig på jämställdhet eller hbt-frågor, som har makten. De som vill hålla kvinnorna hemma med barnen, inte tillåta aborter och som tror att samkönade relationer är ett allvarligt syndande mot Guds helighet. Senast hörde jag Ida Gabrielsson, ordförande i Ung vänster, elda upp sig kring detta under en debatt om hbt-frågor inför valet som anordnades av RFSL Stockholm. Det är halvfascister som Berlusconi som sätter dagordningen och Sverige borde betacka sig för detta samarbete med halvaporna i övriga Europa, tycker Gabrielsson lite fritt tolkat. Ty det är i Sverige vi har funnit den enda rätta vägen. Så länge de andra ej förstått detta kan vi lika gärna stanna hemma och vänta på den världsrevolution som ska befria oss alla.

Nej, Italiens premiärminister Silvio Berlusconi sätter inte dagordningen för jämställdhetsfrågor och hbt-frågor inom EU. Det var just Berlusconis försök att placera en djupt konservativ gubbe, Rocco Buttiglione, som kommissionär med ansvar för lika möjligheter som fick Europaparlamentets majoritet att 2004 vägra godkänna en ny EU-kommission. Detta så länge Berlusconis nominering stod fast. Den konservativa/kristdemokratiska partigruppen EPP är visserligen störst i Europaparlamentet. Men den är inte sammanhållen i inställningen till jämställdhet och hbt-frågor och den kan inte samla majoritet för att stoppa förslag. Således röstade Europaparlamentet, mot de flestas vilja i EPP-gruppen (undantaget svenskar och en del andra), den 2 april i år ja till EU-kommissionens förslag till gemensam EU-lagstiftning om förbud mot diskriminering inom en rad samhällsområden, bland annat på grund av sexuell läggning. Med bred majoritet. Detta är bara ett exempel i en lista som, när det gäller hbt-frågor, skulle kunna göras lång. Europaparlamentet är i själva verket en relativt progressiv institution med makt att förbättra för hbt-personer, och för andra eftersatta grupper, inom hela EU. Man kan undra vilken beskrivning som egentligen har mest fog för sig: att många europeiska politiker är homofoba eller att många svenska politiker lider av EU-fobi?

RFSL har nyligen presenterat en rapport om hbt-frågor inom EU, ”Utan fördomar i Bryssel?”, som jag tagit fram. I den har 90 av EU-kandidaterna besvarat frågor om hur EU kan stärka hbt-personers rättigheter. Många kandidater svarade positivt, en del andra negativt. Sammantaget vill dock de flesta av de svenska kandidaterna, fler än från många andra länder kan man anta, se olika förbättringar införda för hbt-personer på EU-nivå. Det är dock inte så att det för den skull saknas italienska Europaparlamentariker som driver hbt-frågor. Det finns också polska ledamöter i Europaparlamentet som röstar hbt-vänligt.

2005-2007 innehade högernationalistiska partier regeringsmakten i Polen. Dessa drev en tydligt homofob politik. Det var tyvärr den regering som polackerna då hade röstat in. De hade därmed också röstat ut en vice premiärminister, Izabela Jaruga-Nowacka, som 2005 på sommaren, innan hennes regering röstats bort, gick i täten för det årets Prideparad i Warszawa. En Prideparad som dåvarande borgmästaren i Warszawa, nu Polens president, Lech Kaczynski gjorde sitt bästa för att förbjuda. Precis som Mona Sahlin i Sverige har Jaruga-Nowacka gått före inom sitt polska socialdemokratiska parti för att få det att driva hbt-frågor på ett medvetet sätt. Under Pridefirandet 2006 i Warszawa hade jag tillfälle att träffa henne. Hon var då mycket bekymrad över utvecklingen i sitt land gällande inte bara regeringspartiernas inställning till hbt-rättigheter. Izabela Jaruga-Nowacka är ingen unik politiker. Hon är ett exempel på företrädare för en progressiv linje. Det går utan problem att hitta företrädare för en sådan linje i alla de nya medlemsländer i EU som vi i Sverige ibland slarvigt klumpar ihop som homofoba och bakåtsträvande.

Företrädare från främst EU-skeptiska Junilistan, som tillhört samma partigrupp i Europaparlamentet som det mest homofoba före detta polska regeringspartiet, brukar framföra att det finns en risk att om EU ska fatta beslut kring rättigheter för hbt-personer i högre utsträckning så riskerar det leda till att lagstiftningen försämras i Sverige. Denna risk måste dock vägas mot möjligheten att hbt-personer i länder som exempelvis Polen, Lettland, Bulgarien och Cypern tillerkänns konkreta rättigheter långt tidigare än vad som hade varit fallet om varje land skulle besluta var för sig. EU har redan betytt en hel del för hbt-personer i framför allt de nyaste medlemsländerna. I Rumänien och Cypern fanns det olika slags förbud mot homosexualitet långt in på 90-talet som dessa länder, i processen mot EU-medlemskap, tvingades avskaffa. Alla de 12 nya medlemsländerna var också, innan sina EU-inträden, tvungna att, i enlighet med EU:s direktiv om förbud mot diskriminering i arbetslivet, införa diskrimineringsskydd inom arbetslivet bland annat på grund av sexuell läggning. Mot bakgrund av detta kan man påstå att EU-samarbetet hittills har kunnat användas på ett framgångsrikt sätt för att tillförsäkra hbt-personer mänskliga rättigheter och förse hbt-personer med skydd mot diskriminering.

Låt oss hoppas och sträva mot att det fortsätter vara på det viset. De 23 svenska EU-kandidater, varav några kommer att vara Europaparlamentariker efter den 7 juni, som svarade ja på alla RFSL:s frågor kan komma att behöva påminnas om att de försäkrat att de aktivt önskar driva fem olika förbättringar för hbt-personer på EU-nivå. När valrörelsens krutrök har lagt sig är det dags, från den 1 juli, för ett halvårslångt svenskt EU-ordförandeskap. Sverige har, som EU-ordförande, chansen att vara det land som ser till att det lagda förslaget till diskrimineringsdirektiv inom EU förverkligas. I flera EU-länder skulle direktivet implementerat innebära att medborgarna får ett bättre skydd än idag mot den diskriminering många av dem under sina liv kommer att utsättas för. Låt oss hoppas att den svenska regeringen tycker det är värt besväret att ta sig an denna fråga.

Det framtida EU handlar för mig om ett EU fritt från diskriminerande lagstiftning, där exempelvis ett äktenskap mellan ett samkönat par som ingåtts i Sverige också är giltigt i Italien. Om ett EU där alla medlemsländer ger alla sina medborgare skydd mot den diskriminering som kan inträffa i vardagslivet. Vad handlar det om för dig?