Många grattis och ett stort lycka till åt detta par som nu skriver ett nytt kapitel i hela världens kyrkohistoria. Svenska kyrkan framstår plötsligt som homovänlig och inkluderande. Men skenet är illusoriskt.
Lesbiska och bögar har länge kunnat tjäna kyrkan som präster och diakoner, de senaste tio-femton åren har vi till och med kunnat leva öppet med våra fruar och äkta män. Med valet av en flata till ny biskop i Stockholm vet vi också att ett homo kan tjäna kyrkan också på dess allra högsta post. Men det är en sak att tjäna, och en helt annan sak att tjänas. Kyrkan tar gärna våra tjänster i bruk, men vi får inte kräva någonting tillbaka.
Rätt som homo att vara präst och därmed viga heterosexuella brudpar lördag efter lördag? Ja! Rätt att själv stå brud eller brudgum med sin älskade, rätt att själva fira bröllop? Nej!
Rätt att bli prästvigd på samma villkor som heterosexuella? Nej! Fortfarande är det nämligen möjligt för biskopar att vägra viga homosexuella. För medan kvinnoprästmotståndare inte längre kan bli biskopar i Svenska kyrkan är homoprästmotståndare fullt möjliga som biskopar.
I varje biskopsval under 2000-talet har homoprästmotståndare kandiderat och de har vunnit många röster (förutom det enda undantaget: valet inom Stockholms stift nu nyligen, då Eva Brunne valdes). Homosexuella präststuderande trängs därmed in i garderoben. De vågar inte ta risken att leva öppet eftersom nästa biskop i hemstiftet kanske kommer vägra prästviga homos.
I höst är åter dags för kyrkomöte (Svenska kyrkans högsta beslutande organ). Den mest brännande frågan i kyrkomötet blir frågan om samkönade bröllop. Kommer Svenska kyrkan att säga ja även till homosexuella par? Blir det bröllop på samma villkor som för heterosexuella?
Det är alltså upp till bevis för kyrkan. Duger vi bara till att tjäna? Eller vill kyrkan också tjäna oss? När ska homosexuella få samma skydd mot diskriminering som kvinnor har inom kyrkan? Varför är inte homoprästmotstånd ett hinder i karriären, när kvinnoprästmotstånd är ett hinder? Och när ska bisexuella och transpersoner erkännas inom kyrkan?
Jag skålar i champagne för Eva Brunne och hennes biskopinna. Jag jublar och ropar Halleluja till prästerna i Stockholms stift som valde en lesbisk kollega till sin högsta chef.
Men jag låter mig inte bedras. Så länge man duger till att tjäna men inte är fin nog till att tjänas, befinner man sig i en position av exploatering.

Lars Gårdfeldt