Längtan till Jerusalem

I den gamla staden innanför murarna i östra Jerusalem, på arabiska al-Quds, samsas heliga platser för islam, judendom och kristendom. I Al Aqsa-moskén, på Tempelberget, ber muslimer. Vid Klagomuren nedanför ber judar. I Den heliga gravens kyrka en bit bort ber kristna. Östra Jerusalem ockuperas sedan 1967 av Israel, men Israel anser, till skillnad från vad man anser om Västbanken bortom staden, att denna östra del är en del av Israel. Palestinierna i östra Jerusalem är därmed, motvilliga, medborgare i Israel. De judiska bosättarna här är inte bosättare utanför Israels gränser enligt Israel, utan invånare innanför Israels gränser. Att vräka så många palestinier som möjligt från bostäder i östra Jerusalem, med hjälp av drakoniska administrativa regler, är en outtalad strategi av Israel för att omöjliggöra att östra Jerusalem, eller ens delar av östra Jerusalem, någonsin ska kunna bli huvudstad för ett självständigt Palestina.

Att vandra omkring här, där grannar kan vara avgrundsdjupa fiender utifrån etnicitet och religion, är schizofrent. Turismen flödar över i gränderna. Turisterna vandrar fritt mellan säkerhetsspärrar. Israeliska judar också, men upp till Tempelberget tar man sig av uppenbara skäl inte. Det besök som Ariel Sharon ändå gjorde här 2000 blev ursäkten den palestinska myndigheten behövde för att släppa lös den andra palestinska intifadan. Palestiniernas rörlighet i Jerusalem är också, i teorin, fri så länge man har id-handlingar som invånare av östra Jerusalem. I praktiken kan israelisk militär hejda en av säkerhetsskäl.

Här fungerar ändå ett till synes vardagligt liv, med en livlig kommers. Här bor, inräknat de östra av Israel annekterade delarna av Jerusalem utanför den gamla staden, enligt senaste folkräkningen från 2006 229 004 muslimer, 181 457 judar och 13 638 kristna.I ansträngd samexistens. För att Palestina någonsin ska kunna utropas till en självständig stat måste gränsen först dras här mellan kvarteren och mellan förorterna. Israel kommer aldrig acceptera att en enda jude skulle hamna på palestinskt territorium. Palestinier, eller israeliska araber, är däremot ända sedan Israels grundande 1948 en, bristfälligt men ändå, integrerad befolkningsgrupp i Israel. Jerusalem är både den israeliska statens och en framtida palestinsk stats akilleshäl.

Här bor också hbt-personer av alla olika etniciteter och religioner. Här firas Pride en gång om året och hbt-organisationen Jerusalem Open House välkomnar hbt-personer oavsett etnicitet och religion. Jerusalem Open House verkar dock i västra Jerusalem och palestinier, särskilt de utan israeliska id-handlingar, kan rent praktiskt få det omöjligt att ta sig hit. Förutom den osynliga mentala muren som står i vägen finns också en helt verklig mur som Israel bygger för att skilja judisk bebyggelse från palestinsk på Västbanken. Officiellt för att skydda Israel från terrorister. Inofficiellt för att på egen hand försöka dra upp en framtida gräns och liksom förekomma en fredsuppgörelse genom demografisk aktivism.

Ironiskt nog är företrädarna för alla de tre världsreligionerna i Jerusalem eniga om att hbt-personer, öppna sådana, inte hör hemma i den heliga staden. Gemensamt för många här, oavsett religion, är nämligen ett fundamentalistiskt tankesätt. ”Själva månen liknar en feberfantasi över Jerusalem”, sjunger Jan Hammarlund i sin visa ”Jerusalem”. Vidare: ”Här finns patriark efter patriark / Som vill avla arvingar och erövra mark / Åberopar sig på Gud, profet med häst på vingar eller förbundets arv”.

Israel bryter mot FN-konventioner och människorätten i sin ockupation av och i sin aggression mot palestinskt territorium. Palestina i sin tur, det land som inte finns, fragmentiserat av Israel och splittrat mellan Hamas-styrda Gaza och Fatah-styrda Västbanken, bryter systematiskt mot mänskliga rättigheter i behandlingen av sin egen befolkning. Inte minst hbt-personer lever under en mycket osäker situation, särskilt i Gaza, och betraktas som potentiella förrädare av många palestinier. I Gaza är homosexuella handlingar mellan män förbjudna. Hur det är i Västbanken är mer oklart. I Israel finns diskrimineringslagstiftning som skyddar hbt-personer, men såklart bara för de som är medborgare i staten Israel. Det är 1 375 600 araber (muslimer och kristna) och de utgör 19,4 procent av Israels befolkning.

Ingen annanstans i Mellanöstern kommer man ens i närheten av den demokrati och den respekt för minoriteter som ändå trots allt råder i Israel. Men som ett blödande sår finns den där alltid: ockupationen. 3 890 086 palestinier lever under israelisk ockupation eller belägring. Inom det tidigare brittiska mandatet Palestina, som idag utgörs av Israel, Västbanken och Gaza, bor idag ungefär 5 435 900 judar och 5 265 700 palestinier. 302 400 är varken judar eller palestinier. Över 11 miljoner människor bor alltså på denna landremsa mellan Medelhavet och Jordanfloden. De skulle kunna leva i fred och samexistens om de bara själva ville. Om tillräckligt många ville. De skulle till och med kunna leva i samma, sekulariserade och pluralistiska, stat. Israel och Palestina sammanslaget skulle kunna bli Mellanösterns Belgien. Eller ännu bättre dess Schweiz, där den ekonomiska utvecklingen frodas tack vare bl a turism, jordbruksexport och högteknologi.

Det är sådant man kan ägna en påskhelg åt att tänka på. Att framtiden potentiellt är så mycket ljusare än den tycks vara om man bara ser den begränsad utifrån den egna gruppens kortsiktiga intressen. Årets israeliska bidrag i Eurovision Song Contest heter ”There Must Be Another Way” och sjungs av Noa & Mira Awad. Noa är judinna. Mira palestinska. I versen sjunger de: ”And when I cry I cry for both of us / My pain has no name / And when I cry I cry to the merciless sky and say / There must be another way”.