Frilansjournalisten Rex Wockner rapporterade efter valet 1992 att Bill Clinton nu skulle tillåta homosexuella att tjänstgöra i militären. I tidningen rapporterades även om hur gaystadsdelen Castro i San Francisco firade att Reagan/Bush-eran nu var över.
Av den symboliskt viktiga reformen att låta hbt-personer tjänstgöra som militärer blev det en minst sagt underlig kompromiss. ”Don’t Ask, Don’t Tell”, dvs att man varken får bli tillfrågad eller berätta om sin sexuella läggning om man vill vara militär.
Men med Clinton kom framförallt en nytändning för hbt-samhället. I Vita Huset anställdes ansvariga för relationerna till hbt-världen och frågan om hiv och aids lågprioriterades inte längre.
Vita Huset började till och med prenumerera på den svenska gaytidningen Reporter! Knappast avgörande, men en symbolisk handling som visade intresse för att skapa dialog såväl nationellt som internationellt.
George Bush den yngre har lett en administration som gjort allt för att skapa dåliga relationer till såväl hbt-världen som till de som engagerar sig i hiv/aids-frågor. För Bush har relationen till den ”Bibel-trogna” kristenheten gjort att arbetet för att bekämpa diskriminering och hat och att äntligen låta hbt-personer behandlas lika inför lagen stannat av. Det gäller nationellt, men också i allra högsta grad internationellt.
Med Barack Obama har hoppet åter väckts. Möjligheten till en ny era där hbt-personer inkluderas kan nu se dagens ljus.
Barack Obama har lovat att ”Don’t Ask, Don’t Tell”-policyn skall avskaffas och hbt-personer skall få tjänstgöra i militären.
Barack Obama har ställt sig negativ till könsneutrala äktenskap, men han motsätter sig en federal lagstiftning där delstatliga lagar om samkönade relationer förbjuds. Han har uttalat sig positivt om delstatliga partnerskapslagar och han är för möjlighet att kunna prövas för adoption oavsett sexuell läggning.
Barack Obama har uttalat sig för att förbjuda diskriminering på grund av sexuell läggning inom arbetslivet.
På det internationella planet kan vi hoppas på att USA nu, under ledning av Hillary Clinton, kommer inta en mer positiv syn på hbt-personers rättigheter. Bush-administrationens galenskaper kring hiv/aids, där preventivmedel, möjlighet till abort och sexualupplysning blivit till ett rött skynke, kan förhoppningsvis återgå till det normala. Vi kan även hoppas att USA i FN nu blir en allierad till bland annat Europa när det gäller hbt-rättigheter.
Och kanske, kan vi nu se att den oheliga allians där fundamentalistiska krafter bland alla religioner hämtat energi och kraft ur Bush-administrationen, nu tappar i styrka. Det stora hotet mot kvinnor, hbt-personer och för all del demokratin kommer idag från religiösa fundamentalister som ser sin/a respektive gud/ar som stående över såväl demokrati som medmänniskor.
Det är här Obama-administrationen kan komma att få den avgörande betydelsen.
Valet av pastor Rick Warren, som symbol för just dessa fundamentalistiska krafter, till mannen som får leda bönen vid installationen av Obama som president, känns oroande. Att den öppet homosexuelle biskopen Gene Robinson behandlades styvmoderligt kan inte annat än uppfattas som en markering. Det må vara att Obama vill tydliggöra att USA nu inte längre skall vara blå eller röda stater, vare sig gay eller straight, svart eller vitt… men Obama måste ta ställning när mänskliga rättigheter ifrågasätts. Den symbolik som visats genom installationen, där ”Warren fick Prime Time och Robinson No Time”, må vara taktiskt korrekt. Men därefter måste det omvända förhållandet råda för att Obamas inkluderande politik skall få någon som helst trovärdighet. Robinson symboliserar inkluderande medan Warren exkluderandet.
Även inför denna nya era i amerikansk politik passar det då att citera Judy Garlands kanske mest kända replik i Trollkarlen från Oz: ”Toto, I’ve a feeling we’re not in Kansas anymore”.