– Bilderna ger ett historiskt perspektiv på hbt-frågor och på vad som egentligen är brottsligt, säger Helena Westin, museichef.
Fotografierna beslagtogs eftersom de kunde vara homoerotiska vid en husrannsakan hos fotografen Carl von Platen 1903. Av 60 bilder valdes 13 ut som var i bäst skick. Vid bilden på en ung man i kvinnokläder påpekar Helena Westin att man kan fundera på hur dessa unga män egentligen levde, och vilket förhållande de hade till mannen som fotograferat. Hon syftar här på kontrasten mellan den vita eleganta klänningen mannen bär, att han håller i en solfjäder och hans påtagligt smutsiga fötter.
Susanne Nyman, museipedagog, är moderator för samtalskvällen, i panelen sitter:
Mikael Ekman, polisens hatbrottsjour, Riikka Ylijukuri, Gaypolisen, Jens Rydström, historiker och genusforskare, Anneli Svensson, RFSLs brottsofferjour. I museets foajé är publikplatserna fullsatta.
Susanne Nyman ger ordet till Jens Rydström, historiker och genusforskare som berättar om typiska rättsfall, framförallt från landsorten. I sin avhandling från 2001 ”Sinners and Citizens. Bestiality and Homosexuality in Sweden 1880–1950” (”Från homolag till tidelag”) har han gått igenom 2 333 rättsfall i Sverige. Av dessa handlade 1 561 fall om sex mellan samma kön, varav endast 12 rörde lesbiska relationer.
Antalet polisingripanden mot homosexuella handlingar ökade kraftigt under 1930 talet, från något tiotal fall per år till över hundra, berättar han. De första motionerna om åtal för homosexualitet lades i riksdagen 1932. Och 1941 började polisen bevaka pissoarerna i Humlegården genom att kika in genom ett titthål.
Fram till 1944 straffades homosexuella handlingar och tidelag enligt samma paragraf i strafflagen med högst två års straffarbete. Attityderna till otillåten sexualitet förändrades på ett avgörande sätt under första halvan av 1900-talet, tidelag avkriminaliseras och homosexualitet blir en egen kategori. Även kvinnlig homosexualitet inkluderas i definitionen och flera kvinnor åtalas för homosexuella handlingar.
– Ett spektakulärt fall utspelade sig på Grev Turegatan i Stockholm 1943. En kvinna tipsade polisen som fann två kvinnor sovandes i samma säng, de två konstaplarna hade då uttryckt ”De voro perversa”. En av kvinnorna, som var i 40-årsåldern, hade blivit väldigt argsint när hon blev väckt. Eftersom hon ansågs vara den drivande i förhållandet blev hon dömd till fyra månader villkorligt. Den tipsande kvinnan visade sig vara svartsjuk, berättar Jens Rydström.
Nästa samtalsämne handlade om polisens skydd av homosexuella, och Anneli Svensson, RFSLs brottsofferjour, inflikar att det skyddet kom väldigt sent. Till och med in på 1980-talet kunde attityden bland polisen vara att ”Har du inget att göra kan du ju alltid åka och skydda något gayställe”, berättar hon. Mikael Ekman, polisens hatbrottsjour får ordet.
Hatbrottsjouren i Stockholm har funnits sedan den 1 juni 2007 och från början var de fyra personer, numera är de fem, berättar han.
– Vi jobbar bland annat med tre huvudpunkter, ett: utredningar, eftersom hatbrott utreds väldigt olika i olika distrikt. Därför har vi tillsatt fler som är duktiga på att utreda och fler äldre poliser som ger tyngd i organisationen. Punkt två: externt arbete, exempelvis föreläsningar och samverkan med organisationer som RFSL. Och punkt tre: internt arbete, som värderingar, etik och förhållningssätt, säger Mikael Ekman.
Viktigt är också att lägga mer tid på brottsoffret, påpekar han och ger frågan ”Varför tror du att gärningsmannen har utsatt dig för det här brottet?” som exempel på vad polisen kan fråga brottsoffret. Eftersom det är viktigt att kunna utreda själva motivet till brottet, vilket ofta är väldigt svårt, förklarar Mikael Ekman.
På frågan om vilka gärningsmännen är svarar Anneli Svensson att det oftast är någon som vi känner. Det kan vara en granne, arbetskamrat eller skolkamrat som står för det hon kallar vardags-hbt-fobin. Hon berättar om en 14-årig flicka som fått sin dagbok uthängd på nätet, på en nazist-hemsida. I dagboken hade hon skrivit att hon var kär i en tjej. När hon pratade med Anneli hade hon sagt att hon själv inte visste vad hon skulle kalla sig eller vad hon var, att hon ”Bara var lite kär i en tjej”, men nu orkade hon inte leva längre.
Anneli Svensson pratar också om brottsoffer och förklarar att det är viktigt att utföra polisförhören flera gånger.
– Brottsoffer behöver bearbeta det de varit med om innan de börjar berätta, därför är det viktigt att komplettera förhören eftersom de kommer ihåg mer senare, säger hon.
Hon förklarar att reaktionen ofta kommer långt senare, då brottsoffret kan ha svårt med insikten och börja skratta eller gråta okontrollerat, ofta är det då självmordsrisken är som störst. Bearbetningsperioden är lång och cirka 40 procent behöver professionell hjälp. Anneli Svensson påminner också om att brottsoffer aldrig glömmer sitt trauma.
– En del homosexuella som varit med om hatbrott upplever att allting rycks undan och många vet inte om de vågar leva öppet längre, utan väljer att gå in i garderoben igen.
Skillnaden mellan hetero- och hbt-personer som utsätts för brott är att hbt-personer ofta inte har ett lika tajt nätverk att vända sig till. Anneli Svensson tycker det är sorgligt att många inte kan vända sig till familjen på grund av att de inte har vågat berätta om sin läggning.
Riikka Ylijukuri, Gaypolisen, pratar om hur viktigt det är vilka ord polisen använder och hur frågorna ställs, exempelvis att säga sambo och partner. Som homosexuell har hon lättare än sina heterokollegor att sätta sig in i de fördomar som hbt-personer utsätts för.
– Det jag har varit med om kan ingen ta ifrån mig. Ett exempel är att sedan jag kom ut som lesbisk så frågar folk vad vi gör i sängen. Den frågan fick jag aldrig förut när jag var tillsammans med en man, säger hon.
Avslutningsvis frågar Susanne Nyman hur panelen tror att det ser ut om 10 år.
Mikael Nyman tror att det har bildats en mängd hatbrottsjourer ute i landet, men att dessa även lagts ner eftersom det inte längre behövs.
Gaypolisen finns kvar men då mer som en kompisförening, tror Riikka Ylijukuri, och att de inte längre behöver driva frågorna.
Jens Nyström tror att vi alla, även globalt, har tvingats till acceptans att alla är väldigt olika.
Anneli Svenssons förhoppning är mer förskoning för två kategorier hbt-personer, transpersoner och de unga. Hon hoppas också slippa uttrycket ”När kom du ut?”, vilket hon tycker känns förlegat. Unga i dag svarar oftast ”Vadå, jag har varit så hela tiden”.
Uppdaterad 2018-01-11
