Under måndagen publicerade SvD en debattartikel av en något ohelig allians bestående av humanister, katoliker och frikyrkor. I debattartikeln tar de upp ett förslag om att införa ett civillagstiftning kring samlevnaden i Sverige.
Därmed skulle kyrkans invändningar lösas. Relationer mellan vuxna personer regleras av den sekulära staten och eventuella ceremonier av kulturell, traditionell eller religiös art blir en privat fråga utanför statens inblandning.
Civiläktenskapet är utan tvekan den bästa lösningen. Sedan 2000 är kyrka och stat åtskilda i Sverige. Eller snarare så började skilsmässoprocessen det året. Debatten kring den könsneutrala äktenskapslagstiftningen visar att kyrkan fortfarande har ett oroande stort inflytande över staten. En lösning där ett civiläktenskap ersätter dagens valmöjlighet mellan kyrklig och borgerlig vigsel skulle lösa den oacceptabla sammanblandningen mellan religion och stat.
Men vanans makt är stark. Att få sjunga ”Den blomstertid nu kommer” vid en skolavslutning i kyrkan handlar mindre om religion och mer om kulturell och social tradition. På samma sätt är det med det kyrkliga bröllopet. Det är få som verkligen gifter sig i svenska kyrkan av rent religiösa skäl, utan mer för att det i den miljön och med den ceremonin känns som man gifter sig på riktigt.
Hans Rengers lösning där vår nuvarande äktenskapslagstiftning görs könsneutral och där kyrkorna ges möjlighet att neka vissa par vigsel, enbart på grund av dessas könssammansättning, är därför den mest pragmatiska.
Lösningen som i måndagens debatt föreslås av humanister, katoliker och frikyrkor förutsätter en socialt och politiskt farlig eftergift. Den att ge kyrkorna vetorätt över begreppet äktenskap.
Motivet för en civilrättslig lösning får inte vara att ge efter för religiösa samfunds monopolisering av det i praktiken sekulariserade begreppet. Den lösning som föreslås är en bra lösning. Men som i alla sammanhang är motivet för förändring minst lika viktig som förändringen i sig.
Gärna ett civilt registreringsförfarande, men då som civiläktenskap. Och detta skall vara könsneutralt.
Vad begreppet äktenskap omfattar har hela tiden varit under förändring och påverkats av teologi, kultur och tradition. Äktenskapet har varit stängt mellan personer av olika etnicitet, det har varit förbjudet att skilja sig och gifta om sig och det har inneburit en mäns ensidiga försörjningsplikt och därmed ekonomiska och sociala kontroll. Med tiden har innehållet förändrats och idag ser äktenskapet helt annorlunda ut. Några kyrkor godkänner fortfarande vare sig skilsmässa eller omgifte, ändå accepterar de att begreppet äktenskap används även för omgifta.
Professorn i historia, John Boswell liksom brittiske historikern Alan Bray har dessutom visat på hur såväl den ortodoxa som katolska kyrkan har praktiserat vigsel samkönade par. En ceremoni som erkände samkönad kärlek även om det teologiska innehållet skiljde sig från vigsel av man och kvinna. När Svenska kyrkan nyligen införde välsignelse av samkönade pars kärleksrelationer kan de tryggt luta sig mot en tradition som har djupa rötter i kristenheten.
När motståndarna till en könsneutral äktenskapslagstiftning nu kräver att begreppet äktenskap enbart får användas för man och kvinna-relation handlar det om att markera samkönad kärleks lägre värde i förhållande till kärlek mellan man och kvinna. De lutar sig mot en tolkning av bibliska texter som de menar förbjuder kärlek och sex mellan personer av samma kön. Andra förbud tolkar de gladeligen om från tid till annan, men just detta håller de just nu närmast paniskt fast vid. Det handlar inte om religion, det handlar precis som apartheid om kultur, ekonomi och politik. Och precis som med apartheid kommer kultur och ekonomi med största sannolikhet att med tiden forma om politiken (läs selektering och uttolkning av religiösa texter).
Det finns inte längre något logiskt eller praktiskt motiv att förhindra två män eller två kvinnor att ingå äktenskap. Det är hög tid att släppa den allt mer tröttsamma fixeringen vid homosexualitet. Religioner, liksom politik, överlever endast om deras budskap har bärighet i människors verklighet. Att lägga energi på att försvåra för personer som älskar varandra att leva ihop är inte längre ett trovärdigt budskap. Lika lite som att kvinnan skall tiga i församlingen.
Kvarstår gör då frågan om regeringen kommer nappa på humanisternas och de religiösa samfundens förslag. Om det sker så skulle Reinfeldt istället för en proposition föreslå en ny utredning. Därmed riskerar man att skjuta frågan till efter nästa val och förutom en tuff svekdebatt även ge en möjlig socialdemokratisk regering chans att sno åt sig äran.
Den moderate riksdagsledamoten Tomas Tobé har klargjort i media att han kommer att rösta för en könsneutral äktenskapslagstiftning. Ett uttalande som kan konsekvenstolkas som att om regeringen inte lägger en proposition så finns oppositionens motion i riksdagen att rösta för. Och det finns nog många borgerliga ledamöter för att ta frågan riksdagsvägen. Och vare sig lagen ändras via regeringens proposition eller via en riksdagsmotion så kommer, och det vet Reinfeldt, det att bli denna regering som i de breda folklagren förknippas med reformen.
En rimlig gissning är därför att vi 2010, ett år efter Norge, faktiskt kommer att ha en könsneutral äktenskapsbalk i Sverige.
Sen kan nästa steg bli en civil äktenskapslag. Men då med motivet att ta ännu ett steg för att på allvar skilja kyrka och stat åt.
Uppdaterad 2018-01-11