Anmäl hatbrott uppmanar Skånepolisen

– Finns det hatbrott i Malmö? Anneli Svensson från RFSL:s brottsofferjour kastar ut frågan till publiken på en av många föreläsningar under Regnbågsfestivalen. Kommissarie Stina Karlgrund från Polisen i Skåne svarar direkt att det gör det, men att det är svårt att identifiera gärningsmän och att få vill göra anmälan.
– Finns det någon från Malmö som utsattas för hatbrott och som vill berätta? Ingen i publiken svarar. Istället berättar Anneli Svensson fruktansvärt detaljerat om en grov, organiserad misshandel riktad mot tre HBT-ungdomar i Stockholm. När de fysiska skadorna läkt har en av de drabbade tjejerna lämnat Sverige, en vågar inte gå ut kvällstid och en har flyttat till annan ort.
– Jag blir fruktansvärt upprörd, säger juristen Susanne Gosenius som arbetar med brottsofferfrågor vid polisen i Skåne. Hatbrott kan vara blodigt och otäckt, och förövarna finns ofta i vår närhet, poängterar hon.
Föreläsarna berättar om hur polis och andra myndigheter arbetar med hatbrottsfrågor och om svårigheter kring att uppmärksamma dessa brott.
– Riksdagen har bestämt att hatbrott ska dömas allvarligare. Det finns en straffskärpningsregel, men den tillämpas sällan, säger Gosenius.
Sedan utbryter diskussion om vad som händer om någon usätts för hatbrott, blir kallad bögjävel och misshandlad och sedan ska göra en anmälan. Efter en HD-dom föväntas polisen fråga om offrets sexuella identitet. Det vill säga att blir man till exempel kallad bögjävel och sparkad så ska man berätta för polisen att man är homosexuell för att det ska tas upp som hatbrott. Anneli Svensson konstaterar att det inte är så bra eftersom det också finns en hatbrottsdom där en heterosexuell dörrvakt kallades bögjävel och misshandlades och förövarna fick straffskärpning eftersom det betraktades som hatbrott.
Många faktorer spelar alltså in. Det kan vara svårt för polisen att ställa frågor om sexuell identitet utan att kränka offret ytterligare. Offren kan vara rädda för reppressalier från förövarna, de kan vara rädda för polisen.
Men kommissarie Stina Karlgrund uppmanar alla HBT-personer som utsatts att göra anmälan. Gäller det skadegörelse kan man även anmäla via nätet.
– Och skriv ”jag tror jag utsattes för detta på grund av att jag är homosexuell”.
Sedan går diskussionen över till transpersoners utsatthet. En transperson i publiken vittanar om nästan dagliga glåpord på stan eftersom utseendet röjer läget. Många avstår från att anmäla trakasserier eftersom de är rädda för hur de ska bemötas hos polisen. Dessutom kan det bli förvirring vid anmälan eftersom transpersonens identitet inte är någon sexuell läggning.
Anneli Svensson som arbetat mycket med frågorna säger att det stämmer och att arbetsgrupper jobbar för att förändra formuleringarna i lagen.
Ju längre diskussionen fortsätter, desto tydligare blir det att könsöverskridande ofta upplevs som mest provocerande av gärningsmän vid hatbrott.
– Men var finns forskningen om transpersoners utsatthet, säger Anneli Svensson och uppmanar eventuella jurister och kriminologer att ta tag i det.
Någon i publiken undrar också hur det står till med bemötandet av HBT-gruppen bland polisen i Skåne.
– Fast jag kanske har min bild från 80-talet, lägger han till.
Stina Karlgrund ger honom indirekt rätt om att det funnits stora fördomar i poliskåren.
– Det har förändrats oerhört mycket. Och det kommer snart 500 nya poliser med en helt ny syn, som är vana vid detta.
De tre i panelen avslutar med varsinn uppmaning.
– Bli mentorer åt unga HBT-personer, säger Anneli Svensson till publiken där många är 30+.
– Gör anmälan! Stina Karlgrund understryker att polis och åklagare behöver veta vad som hänt för att kunna agera. Tidigare har hon också sagt att upprepade frågor om vad som hänt inte behöver betyda att polisen misstror den som gör anmälan utan att det krävs mycket material för att ett ärende ska gå till åtal.
– Var tydlig, tillägger Susanne Gosenius och poängterar att det måste framgå att det är ett hatbrott relaterat till HBT.