En olycklig kärlek

Kärleken är på villovägar. Min vän Jonathan är en av dem som samlat mod och kraft för att orka ta det sista steget i sin process. Det har skapat ångest och oro under ett år, men ändå ville han berätta om vem han är och hur han älskar. Hans pappa svarade som många andra föräldrar med klumpiga och kränkande ord när Jonathan berättade att han var bisexuell. Det värsta är att Jonathan hade förväntat sig detta, trots att hans pappa i alla andra sammanhang skulle ha stöttat sin son. Nu blev han istället degraderad till en andra sortens medborgare i sin pappas ögon.

Jag förstår inte vad som är så konstigt med att älska och förälska sig i en man, de flesta kvinnorna gör ju det någon gång under sitt liv utan att socialt bestraffas. Logiskt förstår jag förstås precis hur det gått till i den dömandes tanke. Jag är så otroligt ledsen över att Jonathan och alla andra som inte passar in i den heterosexuella tvåsamhetsnormen ska få uppleva spott och spe, misshandel eller bara exkludering i form av ett tyst osynliggörande.

Det positiva är att samhället är på väg att svänga, i den offentliga debatten blir motståndet allt mindre och nedlåtande kommentarer allt färre, även om anmälda hatbrott har ökat. Det ser ut som att homo- och bisexuella kommer att få likhet inför lagen, om bara den moderatledda regeringen släpper fram ett förslag om en könsneutral samlevnadslag. Det svåra är att komma åt praktiken, till medmänniskors hjärtan och förnuft. Där tror jag att kunskap kan öka förståelsen. Utbildningar inom rättsväsende, skola, vård med mera måste fortsätta. Ideella organisationer som kan samlevnadsfrågor måste få fortsatt stöd att skapa debatt samt komma ut och informera. Vi måste fortsätta med att analysera kopplingen mellan sexualitet och jämställdhet, för de olika diskrimineringsgrunderna hänger nära samman, att exempelvis vara böghatare är för många ett sätt att uttrycka manlighet. Många av fördomarna bottnar i okunskap och brist på erfarenhet, det kan vi politiker på alla nivåer delvis avhjälpa genom att ge resurser till anti-diskrimineringsarbete.

I Jonathans fall kommer det nog att ordna sig ganska bra, pappan insåg och erkände sin okunskap om vad det innebar att älska någon av samma kön. Kanske inträder istället en nyfikenhet. Men orden är för alltid sagda och har skapat ett stort svek av förälder mot sitt barn. Pappan kan inte enbart beskyllas, han är en del av ett större sammanhang, ett diskriminerande samhälle. Jag tror ändå att det är möjligt att jobba förebyggande, att skapa ett samhälle fritt från diskriminering. Var och en måste också fråga sig vad det är som är hotande och äcklande med ”det annorlunda”, exempelvis om det är hotet av den så kallade manligheten, traditionen i samhället, samhällsordningens förfall eller vad det nu kan vara. Kanske är det inte så farligt, trots allt när vi rannsakar oss. Min sista önskan som avgående sexualpolitiker är att se kärleken på rätt köl, inte rätt kön, och då behöver vi fler modiga Jonathan och fler modiga beslutsfattare som prioriterar arbetet med anti-diskriminering.

Malin Björns på Qruiser
Miljöpartiet på Qruiser, Tema regnbågspolitik