Debatt
Homosexuella skall inte diskrimineras, om det inte är nödvändigt för att vinna makten.
Vi har nu vant oss nu sedan en tid vid samverkan mellan centerpartiets Maud Olofsson, folkpartiets Lars Leijonborg, moderaternas Fredrik Reinfeldt och kristdemokraternas Göran Hägglund. Det har setts som till och med något nyskapande.
Det gemensamma temat har varit att de kommit överens.
Men med så olika människosyn som de fyra partierna har kan man undra hur överens man egentligen kan vara?
Synar vi de grundläggande värderingarna i partierna framträder avgrundsdjupa skillnader.
Ta till exempel kvinnans rätt till den egna kroppen.
Vi socialdemokrater har under lång tid drivit frågan om att det är kvinnans rätt att själv ta beslut om den egna kroppen, även när det gäller frågan om den fria aborten.
Inom det borgliga blocket råder avsevärda skillnader i synen på kvinnans rätt till sin egen kropp.
Folkpartiet, inte minst riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson, är mycket progressiva i arbetet för en trygg, säker och sund abortlagstiftning i vårt land så väl som internationellt.
Detta medan kristdemokrater under flera år har lyft frågan om att inskränka rätten till abort. Det har handlat om att alltifrån förkorta tiden för kvinnor att kunna genomföra aborten till att göra proceduren mer svår än vad frågan egentligen innebär.
De övriga partierna i maktalliansen har varit relativt tysta i frågan.
Betyder det att kvinnans rätt till beslut om den egna kroppen inte är en viktig fråga?
Likaså när det rör familjepolitiken.
Det är flera frågor här där borgarna har olika uppfattningar. Främst märks det i frågor rörande homosexuella och för oss socialdemokrater den självklara rätten att i det demokratiska samhället behandla alla lika inför lagen.
Något som de fyra borgliga partierna inte anser.
Det har framgått på ett otrevligt sätt under en lång tid och vi märker det alltjämnt.
I den senaste debatten rörande insemination fanns det en tydlig skiljelinje mellan de borgerliga partiernas linje. Där centerpartiet och företrädare för folkpartiet med kraft förde fram rätten för lesbiska kvinnor till vård på samma sätt som alla andra kvinnor i samhället, majoriteten av moderaterna valde aktivt att inte rösta i frågan och kristdemokraterna drev på ett mycket osmakligt sätt linjen att bibehålla förbudet. Kristdemokraterna framförde dessutom i debatten att de aktivt skulle göra allt för att riva upp lagen.
Ska Göran Hägglund som socialminister i en eventuell borgerlig regering ta tillbaka den rätten?
I frågan om äktenskapet ser vi även här tydliga skiljelinjer.
Den nu tillsatta utredningen om översynen av de lagar som reglerar äktenskapet och om hur de kan ändras så att den kan omfamna även samkönade par kommer att leverera sitt betänkande våren 2007. Flera partier i det borgliga blocket motsatte sig själva utredningen.
Jag som socialdemokrat förstår egentligen inte vad problemet är. Att tillsätta en utredning för att se hur det skall gå till är rätt och rimligt.
Det verkar såväl vänsterpartiet, miljöpartiet, folkpartiet och centerpartiet anse.
Medan moderaterna under en lång tid haft uppfattningen att vi skall bibehålla separatistiska lagar. Nu verkar de tveka. Hur ska de ställa sig är dock frågan.
Att kristdemokraterna under lång tid varit emot frågan har inte gått någon förbi men att deras motstånd är så hårt att riksdagsledamöter från sagda parti driver frågan om att vi skall ha folkomröstning i frågan har knappt rymts i bevakningen.
Jag häpnar.
Hur kan man folkomrösta om vi skall behandla människor lika i lag oavsett sexuell läggning?
Det här är några av de frågor som skiljer dessa partier åt.
Det är också frågor där vi vet att en del av partierna inte kommer att ändra sig.
Jag undrar hur exempelvis folkpartiet kan motivera att de planerar att regera med moderater och kristdemokrater när de under flera år har flörtat hårt med HBT- etablissemanget för att värva röster.
Att se Hägglund som socialminister när dessa partier har så olika uppfattningar i familjefrågor är för mig ett mysterium.
Flera partier har kongressbeslut i dessa familjefrågor i ryggen. Är dessa allianspartier beredda att gå emot sina egna kongresser?
Frågan är om dessa fyra partier överhuvudtaget kommer att klara av driva frågor som rör familjelivet och den sociala sektorn.
Jag efterlyser en tydlighet nu från Maud, Fredrik och Lars.
Hur mycket skall ni pruta på era vackra tankar om allas lika rätt och värde?
Eller är det så som har sagts av det fjärde partiet i er fyrklöver.
Homosexuella skall inte diskrimineras, om det inte är nödvändigt för att vinna makten.
Anders Bengtsson
Riksdagsledamot (s)
Publicerad: 2006-09-14 16:30:10
Uppdaterad 2023-11-24
