Trots att han är skyldig så frias han ändå.
Motivet till detta är att HD vill göra en mer restriktiv tolkning av begreppet ”missaktning” när detta kan anses krocka med yttrande- och religionsfriheten. HD menar att en allt för hård tolkning av ”missaktning” i just Åke Greens fall skulle kunna strida mot såväl svensk grundlags som Europakonventionens skrivningar om yttrande- och religionsfrihet. Högsta domstolen menar i sin dom att denna restriktiva tolkning gör att det endast är då ”Hate Speech” – uppmaning till hat – hålls som det kan vara motiverat att fälla de som kränker av lagen skyddade grupper.
HD friar alltså eftersom man trots att Åke Green gått för långt och egentligen kränkt och visat missaktning mot homosexuella, inte ägnat sig åt Hate Speech. I slutet av sin predikan säger han, i min fria tolkning, att homosexuella kan frälsas – alltså bli goda och lyckliga – om de överger sin homosexuella livsstil. Därmed, menar HD är det inte fråga om hat eller uppmaning till hat. Utan därmed blir det uttryck för Åke Greens religiösa övertygelse. Om än något grovt formulerade sådana.
Frågan blir då när ett uttalande blir till Hate Speech och när håller det sig inom ramen för vad svensk och europeisk lagstiftning kan acceptera. För Högsta domstolen räcker det med att Åke Green säger sig vilja väl – han vill att homosexuella inte längre skall vara homosexuella, utan likt Påven Benedictus vill han att vi skall leva i celibat och bekämpa vår homosexuella synd. Men denna predikans välmenande slutord föregås av en svavelosande domedagspredikan där snart sagt all jordens olyckor skylls på enbart det faktum att homosexuella får gå i Prideparader, synas i TV, leva öppet och ges respekt och gud bevars få gifta sig. Vad handlar det om då? Om man först slår på käften och sedan ger en tröstande kram, skall då slaget på käften vara tillåtet? Kanske HD menar att ”den man älskar den agar man”?
HDs dom går att raljera med nästan i lika hög grad som Åke Greens predikan. Det går inte ihop. Det är inte logiskt.
Men kanske är det inte logiskt eftersom det hela rör sig om just bedömningar och gränsdragningar där andra domare mycket väl kan ha vägt åt andra hållet. Och det handlar om bedömningar och gränsdragningar som absolut inte kan vara enkla att göra för HBT-gruppen.
Mitt i all självklar upprördhet över att en man nu frias som kränkt så många så djupt genom att gömma sig bakom grova vantolkningar av en religiös skrift, så finns det anledning att stanna upp. Och trots att den friande domen utan tvekan kommer leda till att så kallade Hate Speech kommer öka och i dess fotspår hatbrott, så måste vi tänka tillbaks på vår erfarenhet. En dåtids- såväl som nutidshistoria där vi stod och står på andra sidan skranket
I slutet av 70-talet drogs tidningen Gay News inför brittisk domstol för blasfemi. En kvinna av Åke Greens kaliber, Mrs Mary Whitehouse stämde tidningen för att de publicerat en dikt av James Kirkup med titeln ”The Love That Dares To Speak Its Name”, där Jesus framställdes som homosexuell. Tidningen fick med stöd av insamlingar driva en långdragen juridisk kamp. Men man blev också tvingad att börja uttrycka sig mer försiktigt, att ägna sig åt självcensur. Ännu ett blasfemi-åtal hade definitivt knäckt deras utgivning.
Idag hade väl knappast påståendet att Jesus var homosexuell väckt något större rabalder, men vår historia handlar om att bli censurerade. Först i takt med att yttrandefriheten stärkts har vår grupp getts möjlighet att formulera sig öppet och vågat uttala namnet på sin kärlek.
I Polen har frågan om yttrande- och demonstrationsfrihet getts ny aktualitet. Den katolskt konservativa regeringsmakten och dess lokala myndigheter har inte bara förbjudit HBT-parader och parader till stöd för HBT-människors rättigheter, utan även bussat polisen på de som velat uttrycka sina åsikter.
De som var förtryckta under den kommunistiska tiden använder nu samma metoder för att förtrycka sitt samhälles dissidenter.
Visst, Åke Greens predikan är ”objektivt” ondsint och rent ut korkad och våra bröder och systrars kamp i Polen är ”objektivt” god och driven för att skapa ett bra samhälle. Om yttrandefriheten nu handlar om gott och ont.
Och frågan är – i min och så många andras upprördhet över HDs dom – om det som garanterar en minoritet en fortsatt stark ställning verkligen är att likt de polska konservativa katolikerna välja förtryckarens metoder när man väl får chansen. Är det yttrandefriheten i sig som garanterar vår styrka, eller är det att kämpa för att sätta dess gränser till ”vår fördel” som leder vår politiska väg framåt?
Kortsiktigt har den friande domen gett Åke Green och hans gelikar inom den del av mänskligheten som kallar sig kristen inneburit en seger. De har nu ett domslut på att de med skydd av bibeln närmast kan säga vad de önskar om homosexuella. De kan vantolka och de kan misskreditera – det står ju att man som ligger hos man så som man ligger hos en kvinna begår en synd. Det står till och med att vi skall dö som straff. Det enda de behöver göra framöver är att inte glömma bort det där med frälsningen som slutkläm – sen kan man spy förakt helt fritt. Den man älskar, den mördar man?
Utan tveka innebär domen även ett av de grövsta bakslagen i HBT-rörelsens moderna historia. Men bakslaget är kortvarigt. För ärligt talat, hur många tror på den gallimatias som Green häver ur sig. HBT-rörelsens bakslag handlar om att HD slagit fast att hans domedagsord över oss är skyddsvärda och att den fundamentalistiska kristenheten efter många års skamfyllda idisslande bland Kristi brudar i Knutby och helgalna Carola-predikningar nu sett ljus i mörkret.
Medan den politiska HBT-rörelsen nu lägger fokus på vilka lagändringar som kan göras för att se till att en Greensk predikan i framtiden skall ses som Hate Speech, så har en process inom den svenska kristenheten manifesterats denna höst.
Svenska kyrkan har genom kyrkomöte och med stöd av alla dess biskopar, trots att flera hundra präster ivrigt protesterat, beslutat införa välsignelse av samkönade par i sin kyrkoordning.
Detta är en positiv utveckling som vida överskuggar Åke Greens predikan och att han fick den godkänd hos Högsta domstolen. I helgen besökte den öppet homosexuelle anglikanske biskopen Gene Robinson Stockholm på inbjudan av stockholmsbiskopen Caroline Krook. I en Regnbågsmässa i Sofia Kyrka talade han till ”sina bröder och systrar i HBT-samhället”. Han uppmanade oss att ta vår rättmätiga plats i templet, precis som de som mötte Jesus med palmblad och Hosianna-sång en gång gjorde. När makten tittade med avsmak tog Jesus de obesuttna och utslagnas parti.
Så ser en allt större del av världens kristenhet på budskapet. Och där pågår det verkliga arbetet mot att gömma sig bakom bibeln när man sprider hat. Ett arbete som just tack vare yttrandefriheten låtit ny tolkning av religiösa urkunder växa fram.
Högsta domstolen har sagt sitt och debatten därom har gett kristenheten ett ansikte. Nu är det hög tid att andra troende visar att dessa bilder och tolkningar inte blir ett ”låt stå” för alla de som ser sig som troende.
Visst skall vår rätt att slippa kränkas och utsättas för missaktning ges exakt samma dignitet som andra skyddsvärda gruppers. Men våra steg framåt tar vi i samhällen såväl som i tempel som hyllar demokratins grundläggande idé om rätten för individer och grupper att uttala sin syn på världen och ge uttryck för sina egna livserfarenheter. Låt oss nu inte i vår vrede över Högsta domstolens dom undervärdera de demokratiska värderingar som bar oss fram ända hit. Och låt oss inte tappa fokus i vår kamp för rättvisa och upprättelse och därmed inte se skogen för alla träd.
För då har Green och hans gelikar segrat på allvar.
Publicerad: 2005-11-29 21:19:35
Uppdaterad 2022-12-07
