Dennis lyckades fly våldet i Honduras

Dennis lyckades fly våldet i Honduras

Många flyr för sina liv från länder som Honduras, Guatemala och El Salvador till Costa Rica, där lagstiftningen förvisso är bättre, men till en oviss framtid utan några garantier. Jag träffade Dennis Castillo, hbt-flykting och aktivist, under en fredskonferens i Italien där vi båda var inbjudna som föreläsare.

Dennis är 30 år gammal och kommer från Centralamerikas mest våldsamma land, Honduras. Där har sedan 2009 minst 120 mord registrerats som klart begåtts på grund av offrens sexuella läggning eller aktivism. Mörkertalet är dock stort, och siffran baseras enbart på vad som rapporterats i media, då hatbrottsklassificering inte existerar i landet. Statistiken ligger långt ifrån verkligheten, berättar Dennis, just på grund av bristande lagstiftning. Många hatbrott polisanmäls dessutom inte, av rädsla för att polisen själv skulle ta ens liv. En befogad rädsla, tillägger han.

Han började själv att engagera sig för hbt-personers mänskliga rättigheter redan som 13-åring, efter att ha blivit trakasserad på grund av sin homosexualitet. Hans familj har alltid stöttat honom, berättar han, men inte minst har gemenskapen med andra aktivister betytt mycket. För några år sedan blev Dennis ögonvittne till hur hans kompis avrättades till följd av sin aktivism, vilket försatte honom själv i livsfara:

– Förövarna ville förhindra mig att vittna mot dem i domstol och jag blev tvungen att gömma mig på annan ort tillsammans med mina föräldrar. Ett av problemen för oss hbt-personer i Honduras, är att varken lagstiftningen eller polisen värnar våra rättigheter och då jag inte kunde få vittnesskydd, blev jag till slut skyddslös och tvungen att fly landet på grund av dödshoten, säger Dennis.

En våg av hatbrott sveper just nu över Centralamerika och det rör sig om hundratals mord om året. Till viss del är våldet organiserat och man inriktar sig då särskilt på hbt-rörelsens ledargestalter. Särskilt utsatta är transpersonerna. Organisationer stängs också ned och polisanmälningar dras tillbaka.

– Jag kom till San José i Costa Rica 2012 som asylsökande på grund av sexuell läggning, då detta var skälet till att jag fruktade för mitt liv i Honduras. Efter åtta månader beslutade man att göra mig till det första fallet av beviljat uppehållstillstånd på grund av sexuell läggning i Costa Rica, vilket har visat sig bli ett viktigt prejudikat för andra hbt-flyktingar.

När Dennis kom till Costa Rica hade han lämnat sitt hemland, sin familj och sitt arbete bakom sig. Han var ensam i en okänd stad och hade knappt någonting.

– Men kanske var det allra svåraste att lämna mitt engagemang och de andra aktivisterna. Jag kom snart att ta hjälp av internet och sociala medier för att fortsätta kämpa. Men jag lärde också känna andra hbt-flyktingar från hela Centralamerika i San José och tillsammans bildade vi organisationen Casabierta. I praktiken är vi som en liten familj som tar hand om varandra, som beskyddar nyanlända flyktingar och höjer rösten för våra rättigheter.

Dennis studerar på heltid, men ägnar en stor del av sin tid till Casabierta.

– Vår vision är att alla hbt-personer i Centralamerika och resten av världen ska omfattas av samtliga mänskliga rättigheter. Tills vidare kämpar jag och mina vänner i Casabierta för att vi ska slippa dödshot, våld och förföljelser, finna trygghet och hälsa, kunna utbilda oss och känna framtidstro. Det handlar just nu i praktiken om att kunna tillhandahålla tak över huvudet, kläder, mat och juridiskt samt psykologiskt stöd till de HBT-flyktingar som fortsätter att anlända. Men våra resurser är mycket begränsade och vi söker ständigt bistånd och donationer för att få vår verksamhet att gå ihop.

Någon officiell statistik över hur många som sökt asyl i Costa Rica på grund av sexuell läggning finns inte, då uppgifterna anses vara för känsliga och behandlas med stor konfidentialitet. Dennis och de andra aktivisterna i Casabierta vill se att Costa Rica tar sitt ansvar för de många som söker asyl i landet, men påpekar samtidigt att landet är fattigt och hoppas att fler länder runtomkring ska förstå allvaret och vidta åtgärder för denna marginaliserade grupp.

Are Kaspersen