Ett år efter attackerna i Kinna
Håkan och Roy har fortfarande kvar den bil som vandaliserades med orden: Bög och kuk, samt något som liknade ett hakkors. Den är svår att få såld. Ett år har gått sedan den incidenten, månaderna som följde blev ännu värre. Idag bor de inte längre kvar i Kinna, istället har de flyttat till Borås.
– Folk är mycket vänligare i Borås, de bryr sig om oss och frågar hur det är efter allt som har hänt. Helst på krogen, folk säger att vi är deras hjältar för att vi vågar stå för det vi tycker och tänker, säger Håkan.
Ni har tidigare nämnt att ni inte kunde visa er kärlek öppet i Kinna, hur är det annorlunda i Borås?
– Eftersom Borås är en större stad så är det ingen som säger något när vi kysser varandra på dansgolvet eller vid busshållplatsen. Sen vill vi visserligen inte provocera folk, men jag tycker att alla har ha rätt att öppet visa sin kärlek, säger Håkan.
– I ännu större städer, som exempelvis Göteborg, behöver man inte skämmas alls för att man kysser varandra på gatan, man är försiktigare i småstäder, men samtidigt tycker jag att det är konstigt att man ska behöva skämmas över huvud taget. I Kinna vågade vi aldrig göra det, bara vår närvaro gjorde att man kände bråk i luften, säger Roy.
Vandalisering och misshandel
Bråk i luften är möjligen en underdrift. I februari 2014 hittade paret sin bil vandaliserad, händelsen fick stor uppmärksamhet, men efter några dagar lade polisen ner utredningen.
– Personen som repade bilen måste ha tagit reda på var vi bodde och vilket registreringsnummer vår bil hade, det kändes som ett direkt hot. Polisen kom inte ens och tittade på bilden, säger Håkan.
Några veckor senare, mars 2014, var Håkan ute med hunden Bamse sent på kvällen. Plötsligt kände han ett hårt slag mot kinden, han föll till marken och ett antal personer drog både honom och hunden över vägen och började sparka på dem.
– Tyvärr fick vi avliva Bamse en tid efter detta. Jag har nog aldrig blivit så rädd i hela mitt liv. Vi polisanmälde, men även denna anmälan lades ner efter några dagar. Det verkade som om ingen i Kinna vågade prata, därför var det svårt att hitta vittnen, säger Håkan.
Polisen: Inget hatbrott
Enligt Håkan var det minst två som attackerade honom den kvällen, mellan sparkarna kallade de honom för bögjävel. Men polisen trodde ändå inte att det handlade om något hatbrott.
– Polisen sa till mig: Är det inte lika bra att du erkänner att du var full och ramlade. De undrade om jag hade några tidigare pojkvänner som var svartsjuka. Sedan började de rota i vår ekonomi, de gick fullt ut efter teorin att vi var ute efter pengar från försäkringskassan, säger Håkan.
Några veckor senare vandaliserades bilen igen, någon hade kastat en stor sten genom bakrutan. Även den anmälan lades ner efter några dagar.
– Polisen i Kinna hade ju aldrig jobbat med ett liknande fall innan, så de visste nog inte hur de skulle göra, säger Roy.
”Vi vill inte ha er här, bögjävlar ni ska dö”
I början av april kom det ett hotbrev till Håkan och Roy. I det stod det: Vi vill inte ha er här, bögjävlar ni ska dö. Håkan och Roy skickade brevet vidare till polisen. Det var fullt av fingeravtryck, men inga som fanns i registren, polisen lade även ner den utredningen.
Några veckor efter hotbrevet misshandlades Håkan igen. Han skulle låsa upp på jobbet då två personer plötsligt slog till honom i nacken. Han föll mot marken och personerna började sparka på honom. Även detta polisanmäldes, men polisen la ner utredningen efter några dagar.
– Visst tycker jag att polisen betedde sig klumpigt ibland. Man kunde absolut inte känna sig säker som homosexuell i Kinna. Vi var hemma hela tiden, jag ringde min familj så fort jag skulle gå till affären, för jag vågade inte gå ut själv, säger Roy.
Trycket från media
Vid sidan av rädslan och den passiva polisen stod även media. Drevet från tidningar, radio och tv visste inga gränser, plötsligt ville alla höra ”Kinna-parets” historia. Paret intervjuades bland annat av tv4-profilen Malou där de diskuterade polisens likgiltighet.
– Jag ställde upp i media för att hjälpa andra killar och tjejer i samma situation på mindre orter. Att de skulle våga anmäla trakasserier, för det är nog många som inte vågar, säger Roy.
– Jag tyckte att det var påfrestande, journalisterna tog inte hänsyn till vårt privatliv, de jagade Roy på lasarettet, det var som om de inte hade ett hjärta. Vi fick hela tiden be dem att ringa senare eftersom det var väldigt jobbigt efter misshandeln, en timme senare ringde de igen. Vi har ju ingen mediavana, vi är vanliga människor, säger Håkan.
Polisen gör en blunder
Paret hade nu utsatts för fem incidenter och ännu fanns ingen gripen. Under juli 2014 gick Björ Blixter, presstalesman på polisen i Västra Götaland ut och sa följande:
– Vi tror inte att paret i Kinna överhuvudtaget utsatts för några brott. Det är vår uppfattning. Våra förundersökningar uppgår till närmare 200 sidor. Inte i något av dessa ärenden går det att styrka brott. Polisen har lagt ner enorma resurser på något, där vi istället kunde ha satsat på annat. Orterna Kinna och Skene har inte gjort sig förtjänta av den stämpel man fått, som fientligt inställda till homosexuella förhållanden.
Håkan och Roy tog väldigt illa vid sig av det som Blixter sagt, de kände sig kränkta, plötsligt trodde folk att de hade hittat på allt. Några av deras vänner vände när de såg dem.
– Det var den värsta dagen i mitt liv, telefonen började ringa, alla journalister undrade plötsligt varför vi hade ljugit. Det var först senare på dagen som högsta polischefen ringde och bad oss om ursäkt. Han sa att det inte fanns någon grund i det som Blixter hade sagt, men då var ju skadan redan gjord, säger Håkan.
– Jag tycker att det är förfärligt att man kan säga något sådant, bara för att bevisen tryter så betyder inte detta att brottet inte har ägt rum. Vi har aldrig velat svartmåla Kinna, det är väl snarast Kinna som svartmålat sig själv med tanke på hur vi behandlades av polis, kommunen och gärningsmännen, säger Roy.
Kort efter presstalesmannens blunder åkte Håkan och Roy på Pride i Stockholm. Där möttes de av stående ovationer, folk ville inte sluta applådera.
– Vi hoppas att vi har gjort något bra av det som hänt. Vi har blivit starkare mot varandra, inget känns jobbigt i jämförelse med det vi var med om. Vi har fått höra att många i Kinna tycker att vi gav upp som flyttade därifrån, de tyckte att vi skulle stanna kvar och kämpa. Men vi vågade inte ens gå ut på tomten, man kan inte känna sig som en fånge i sitt eget hem. Vi hade inget val, säger Håkan.
Hur skulle ni beskriva läget idag?
– Det känns som om vardagsrutinen har kommit tillbaka. Vi blickar mot att kanske köpa ett hus och resa en del. Men det kommer nog aldrig kännas helt avslutat. Jag tänker på det någon gång varje dag. Men jag skulle inte ha något emot att prata i skolor om hur det är att vara homosexuell i samhället och vad man kan få för stöd, säger Håkan.
– Att vara homosexuell i en småstad är fortfarande katastrofalt för många människor. Folk som alltid levt i en liten stad har ju sina egna normer, om man avviker så blir det tufft, säger Roy.
Ung man erkänner i sms
Håkan och Roy avslutar sin berättelse med att berätta om att de för en tid sedan fick ett ovanligt sms, där en ung man erkände sin skuld kring misshandeln och vandaliseringen.
– Han skrev bland annat att han hade blivit tvingad att vara med, av högerextrema. Det är tråkigt att han inte vågar träda fram på riktigt, men på något sätt känns det skönt att han känner skuld, jag tycker nästan synd om honom, säger Håkan.
Uppdaterad 2016-12-27
