Nyligen var jag på premiären av dokumentärfilmen ”The Dear John Letter” av filmmakaren Bill Watts. En lika tung som fantastisk betraktelse om något av det allra värsta som kan drabba barn och unga, i det här fallet pojkar. För oss som genomlevt eller kanske snarare överlevt sexuella övergrepp är det en skildring av så mycket mer. En skildring av allt det som borde kommit när det var över, när man skulle övergå till att leva, men som i stället blev otaliga relationer som aldrig blev av eller som kraschade i brinnande misslyckanden. De åren där kroppen blev en projiceringsyta för det självhat som aldrig lämnade en ifred. All den skam som la sig som en blöt tung filt över allt från känslor till självkänsla. Och ensamheten, den där jäkla ensamheten.
Nyligen tog Kalla Fakta fram en enkät tillsammans med TV4:s Nyhetsmorgon, Regnbågsfonden och RFSL där 400 män svarade på frågor om sexuella övergrepp. Resultatet var sorgligt men knappast förvånande då 65% av de som svarat utsatts för sexuella övergrepp men bara 10% valt att anmäla till polisen. Siffror som både visar på en tystnadskultur och ett bristande förtroende för polisen bland hbtq-män. Något RFSL:s trygghetsundersökning från 2024 även styrker.
Fortfarande idag kan jag själv ångra att jag berättade. Den dagen då bomben föll ned över min familj var som vilken annan dag som helst. Min systerdotters födelsedag skulle firas och alla skulle bjudas – alla. Hela morgonen var det som att mitt hjärta ville dunka ut genom bröstet medan tankarna rusade. Han skulle komma nära igen, nära mig, nära min familj, nära min systerdotter. Paniken spred sig liksom i kroppen. Mitt i mammas tjat om hur jag behövde städa mitt rum brast det bara. Det kom ut som ett giftigt väsande. Den sanning som jag aldrig ville – eller skulle – berätta.
”Min förövare försvann ur våra liv, mitt liv, men kvar stod jag med allt som behövde lappas och lagas”
Och än idag kan jag ångra att jag förde smärtan vidare. Att jag grävde fram all denna skam för alla att beskåda. Tänk att vi killar fortfarande är så dåliga på att prata om det där med känslor. Men ingen förbereder en för samtal som detta, men tyvärr finns det ett behov av det. Att våga, kunna och vilja prata och berätta. Men ingen förbereder oss, varken då eller nu.
På bioduken projicerades tre vuxna mäns berättelser. Minnen från tidiga tonår som trängts undan, som tystats eller romantiserats. För det var väl ändå inte så farligt? Det var ju inte en våldtäkt direkt? Och han var ju inget äckelmonster som de man ser på TV. Det är märkligt att se sin egen historia berättad på film. Där satt jag i biomörkret och spände både nävar och käkar för att inte släppa ut tårarna. Så här i efterhand är jag osäker på varför. Var det oron över vad andra skulle tänka? Besvikelsen över att något jag trott mig ha lagt bakom mig gjorde sig påmint? Oviljan att ännu en gång möta folks medömkande blickar? Och spelar det egentligen någon roll?
Det blev inget kalas för alla de där åren sedan. Min förövare försvann ur våra liv, mitt liv, men kvar stod jag med allt som behövde lappas och lagas. Och på vägen hem efter bion så brast det. Jag grät och jag lät mig själv få gråta. Men med ens kom jag på det. Mer än att gråta för mig själv, för det jag varit med om, grät jag för att samtal som dessa fortfarande behövs. Och det är precis därför jag berättar.
