QX.se Ledare
Efter att man i San Francisco i en klassisk medborgarrätts-kamp vigt tusentals samkönade par har makten reagerat med kraft. Inte bara Kaliforniens guvernör, Arnold Schwartzenegger har velat stoppa San Franciscos tilltag. President Bush vill till och med ändra landets konstitution. Äktenskapet skall till varje pris bevaras hetero och Bush skall till varje pris vinna nästa val. Om man samtidigt släpper lös homohatare är av underordnad betydelse.
I Sverige har religiösa fundamentalister bedrivit en i svenska mått oerhört aggressiv kampanj mot samkönade vigslar. De går så långt att de anser sig ha moralisk rätt att styra över icke troende och troende som inte delar deras tolkningar av skrifterna. Och de vill med politiska påtryckningar till och med hindra samkönade borgerliga vigslar.
En påtryckningskampanj har pågått under en längre tid där drugt 26 000 personer stött kravet att riksdagen inte skall tillåta könsneutrala äktenskap. De för en sista strid efter att de under de senaste åren förlorat strid efter strid om att bevara staten heteronormativ.
Den politiska gayrörelsen har fått oroande signaler efter denna flodvåg av fundamentalistiska protester. Riksdagsledamöter har upplevt att de som ger sitt stöd till ett könsneutralt äktenskap har varit för tysta. Som svar driver nu bland annat RFSL en egen namninsmalingskampanj.
Det är bra och nödvändigt. Men det bör inte vara den avgörande insatsen. Om de religiösa gruppernas kampanj ges någon som helst betydelse av svenska politiker då är Sverige illa ute.
Införandet av det könsneutrala äktenskapet är fullt konsekvent med senare års svensk politik. En politik som har närmast total politisk uppbackning och som säger att skillnaden mellan samkönade och olikkönade par inte ger staten anledning att forstsätta sin särbehandling. Det räcker så.
Om svenska politiker, likt Bush, börjar lyssna till fundamentalister med politisk eller religiös framtoning, då måste det i konsekvensen namn genomföras en enorm förändring av vår HBT-politik. Om, vilket alltså gayrörelsen vädrat sin oro för, dessa krafter har gehör utanför kristdemokraterna, då är vi på väg mot en helt ny politisk situation.
Att vindar kan vända är i sig inget konstigt. De kommer vända förr eller senare. Vi, liksom alla andra minoriteter, måste vara beredda på bakslag. Skräcken för mångfald finns i alla samhället, så även vårt. Och vi har långt kvar i vår politiska kamp vare sig den kallas gay, HBT eller queer.
Den tuffaste striden förs varje dag. På arbetsplatser, i skolor, på fritiden, i media och till och med på gatan. När Cecilia Neant-Falk tackade för Årets Film-priset på gaygalan talade hon om en av demokratins grunder: att få skapa sina egna bilder: att visa sin egen bild av världen och därigenom förändra den. Precis det handlar vår kamp om. Rätten att synas som de vi fullt ut är. Som älskande par, som fjollor eller butchar som femme eller blattebögar.
Vi har gjort historiska framsteg när det gäller att synas i media, men fortfarande stöter vi på patrull om vi syns på stan. Fortfarande vågar få älskande helt ogenerat kyssas, hålla hand eller ens kramas i offentlig miljö. Den striden om rätten till vår vardag har vi kvar att utkämpa.
Och det är här skon klämmer för de fundamentalister (religiösa eller politiska) som anser att bilden av människan skall vara en och densamma och bestämd av självutnämnda maktutövare och sanningstolkare.
Deras strid mot det könsneutrala äktenskapet handlar just om detta att förhindra bilden av samkönade par på lika villkor som olikkönade par.
Medan de stretar emot så har vår kamp gått in i en vardagsfas, en kamp som aldrig kommer att ta slut. För varje minoritet måste, likt det osynliga barnet i Tove Janssons mumin-böcker att i varje stund ta strid för sin plats. De finns alltid de som genom att mer eller mindre medvetet kränka oss kan få oss att dra oss tillbaks in i osynlighet.
Men det ödet är knappast unikt. Homo, bi och transpersoner delar den erfarenheten med alla minoriteter och resurssvaga majoriteter.
Vår politiska strategi för bevarandet av vår synlighet som enskilda, som par eller som grupp måste vara att arbeta för en samhällsordning som omfamnar mångfalden.
Vårt politiska mål kan aldrig vara rätten att uppfattas som normala, utan om alla människors rätt att avvika.
Källa: RFSLs namninsamling
Publicerad: 2004-03-02 11:09:46
Uppdaterad 2022-06-03
