Han kallar sig själv för Tran(å)s pappan. Stolt över att vara pappa till sin transson Felix. Janne Hermansson och hans fru Tinna adopterade Felix från Calcutta, Indien, 1998. De döpte honom till Amanda men märkte med tiden att han inte var som alla andra tjejer.
– Vi brukade semestra i Cypern och aldrig någonsin hade Felix på sig bikini eller baddräkt. Det var badbyxor och tröja som gällde. Han hade aldrig klänning eller kjol, säger Janne och fortsätter:
– När han flyttade hemifrån, vid 15-årsåldern, började han handla mer stereotypiskt ”killiga” saker. Det var mycket mustascher (skrattar). På täcken, överkast, örngott och muggar. Men inte ens då fattade vi.
Felix berättar att han som liten alltid sett sig som ett ”neutralt barn”.
– Jag tänkte inte så mycket på det när jag var liten. Man gick ut och lekte och kom in som varken tjej eller kille – utan som lortgrisen. Precis som alla andra, skrattar Felix.
Det var under en mattelektion i fyran som Felix för första gången ställde sig själv frågan om vad han ville bli när han blir stor. ”En man”, tänkte han.
– Men jag visste inte hur det skulle gå till och jag visste inte ens om att det var möjligt.
”Där och då bestämde jag mig för att Felix inte ska behöva göra den här resan ensam”
Janne började kalla Amanda för ”min lilla Amadeus”, men det var först på alla hjärtans dag 2013 som han förstod att Amanda var född i fel kropp. Felix skickade ett mejl till sina föräldrar där han skrev: ”Jag känner mig som en kille, har alltid gjort det”.
– Han skrev att hans hjärta slår lite annorlunda – att det slår väldigt blått. Då trillade poletten ner hos mig, säger Janne och fortsätter:
– Där och då bestämde jag mig för att Felix inte ska behöva göra den här resan ensam – den ska vi göra tillsammans. Och det har vi gjort. Det är en helt fantastisk resa.
I samband med att Felix ”kom ut” publicerade Janne ett känslosamt inlägg på Facebook – för att fira att han nu har blivit pappa till en son.
– Och Herre Jesus, vilket genomslag jag fick! Mobilen hade kunnat explodera. Det bara drösade in kommentarer. Det fina, och tragiska, är att transpersoner hörde av sig till mig och ville att jag skulle adoptera dem, säger Janne och fortsätter:
– Främst de som inte hade fått lika fin respons av sina föräldrar.
När Felix skulle påbörja sin könsbekräftande resa ville han att föräldrarna skulle komma med namnförslag.
– De döpte mig när jag var liten så jag ville att de skulle döpa mig nu också. Pappa och jag skrev upp tre namn var. Vi båda hade med Felix på listan – så Felix blev det! Jag kände direkt att det var mitt namn.
Hur upplever ni att stöttningen från sjukvården har varit?
– Det här var ju för några år sedan och då var köerna inte så långa, säger Felix och Janne fortsätter:
– Jag var också extremt pådrivande. Jag gav mig inte, så din resa gick otroligt snabbt. Felix fick en väldigt bra överläkare som tidigt gav diagnosen könsdysfori.
Det här är ju verkligen en solskenshistoria. Är det någonting som har varit jobbigt under resans gång?
– Vi bor i Tranås, är egenföretagare och har drivit butik sedan flera år tillbaka. Så Tinnas första reaktion var: ”Vad ska alla säga?”. Men hennes rädsla försvann strax efter att Felix hade kommit ut inför släkt och vänner. Det har varit helt accepterat, säger Janne och Felix fortsätter:
– Jag gick i högstadiet och där förekom det rätt mycket homofobi och rasism. Men det blev bättre när jag valde att flytta till Vadstena.
”Föräldrar får inte blunda för sånt som är så totalt uppenbart”
Nu är båda engagerade i Priderörelsen. Felix i Vadstena Pride och Janne i Stolta föräldrar i Tranås.
Vad skulle ni vilja hälsa till andra som går igenom samma sak?
– Nu i efterhand har jag rannsakat mig själv och haft otroligt dåligt samvete varför jag inte förstod det innan. Föräldrar får inte blunda för sånt som är så totalt uppenbart. Man måste även få låta sina barn vara precis som de är, säger Janne och Felix fortsätter:
– Om man inte ”kommer ut” då får man inte chansen att leva sitt liv som sitt bästa jag. Sedan så hoppas jag att man inte ska behöva fly ut till storstädernas anonymitet. Jag flyttade från en liten stad till en ännu mindre stad och Vadstena känns verkligen som mitt hem.
I slutet av intervjun brister Janne ut i tårar.
– Åh, vad jag älskar dig min son!
