”Jag har bestämt mig för att vara obekväm”

De homosexuella var i mitt barndomssverige utestängda från ett tryggt liv. När möjligheten till ett liv med middag hos svärföräldrar, fester hos kollegor, gemensamt telefonnummer och chans att bilda familj var stängd fick ett annat liv levas. För oss som var för små, för er som tyst lät det hända, för er som inget såg – för oss alla har Jonas Gardell berättat hur det var.

Låt mig då säga det en gång till: Det var inte så länge sedan Sverige var ett annorlunda land. I dag har jag vänner, yngre än mig själv, som bor ihop, är förlovade, planerar att skaffa barn, snart ska gifta sig – och har samma kön. För bara några år sedan rasade debatten huruvida homosexuella skulle få ingå äktenskap. Backar vi bandet ytterligare några år så hade vi en lika infekterad debatt kring adoption. Men friheten vann. Kärleken vann. Och som alltid när en minoritet slutligen får sina rättigheter erkända så är det de mänskliga rättigheterna som flyttat fram sina positioner.

Vi som har varit med och förändrat Sveriges syn på homosexuellas rättigheter, adoption och äktenskap kan självklart vara stolta. Men vi ska också vara ödmjuka. Det tog ju tills nyligen. Det satt långt inne. Inte minst hos mitt eget parti Moderaterna. Med Fredrik Reinfeldt skedde den stora förändringen. Statsministern utmärkte sig redan på tidigt 90-tal genom att gå emot partilinjen och rösta för partnerskapslagen. Genom hans ledarskap blev vi ett nytt parti på många sätt, inte minst blev vi en aktiv röst för HBTQ-personers rättigheter.

Jag har haft anledning att tänka mycket på den resa Sverige, Moderaterna och gayrörelsen har gjort de senaste åren. Sen tanken på att kandidera till Europaparlamentet föddes hos mig har detta varit en knäckfråga. Blir jag vald kommer jag sitta i EPP-gruppen. En samling partier med vars företrädare jag delar många viktiga åsikter, bland annat om starka offentliga finanser, fler jobb och fri rörlighet. Men där jag också vet att många är kvar i de åsikter som dominerade i Sverige för fem, tio, tjugo eller ibland femtio år sedan. Hur ska man förhålla sig till det?

Ett praktiskt förhållningssätt är att EU inte ska ha beslutanderätt över dessa områden. Den svenska synen på adoption, äktenskap och mångfald ska inte dikteras från Polen, Portugal eller Italien. Men för mig kan det inte stanna där. Homosexuellas rättigheter är mänskliga rättigheter, och sådana får inte känna nationsgränser.
Även om EU inte ska diktera detaljerna i äktenskapslagstiftning eller adoptionsfrågan så finns en kraft i all den makt EU har som behöver användas till rätt saker, till att företräda rätt riktning och goda värden.

Jag kommer inte nöja mig med att hålla besluten borta från EU. Även om detaljbesluten inte ska fattas där så behöver orden uttalas där: Lika rättigheter för alla. Jag har bestämt mig för att vara obekväm. Intolerans kan inte mötas med tystnad. Det behöver mötas med samtal och fakta, därför att det är fördomens värsta fiende. HBTQ-personers rättigheter är inte en värderingsfråga, det är en fråga om mänskliga rättigheter. Och för mänskliga rättigheter har hela mänskligheten ett ansvar, också varje ledamot av Europaparlamentet. De mänskliga rättigheterna får aldrig underordnas religion, kultur eller tradition.
Att samarbeta med människor från andra länder, kulturer och trosinriktningar kan vara komplicerat. Det kan vara svårt att komma överens. Ändå behövs EU-samarbetet för att konflikter inte åter ska dominera vår kontinent. EU behövs för att många utmaningar saknar nationsgränser, till exempel för jobben, stabilitet i de finansiella systemen, konkurrenskraften och miljön. Men ingen fråga är viktigare än de mänskliga rättigheterna. Man kan inte tiga om HBTQ-personers situation bara för att komma överens på andra områden. Tystnaden är tyranniets bästa vän.

Det finns personer i EU-parlamentet som gjort omfattande insatser för frihet. Till exempel mot de gamla diktaturerna i Öst. Men beskedet måste ändå vara tydligt: De mänskliga rättigheterna omfattar alla. Den frihet de stod upp för mot Sovjet är inte bara din och din meningsfrändes, den omfattar också dina HBTQ-medmänniskor. Tar man inte den fighten har man heller aldrig slagits för mänskliga rättigheter, för i att de är mänskliga ligger att de omfattar alla. Jag kommer vara en röst som aldrig släpper detta – för mig finns inga människor i det halvt dolda.