Det var under Oslos pridevecka 2022 som islamisten och terrorskytten Zaniar Matapour öppnade eld mot glada regnbågsfirande människor utanför London Pub på bargatan Rosenkrantzgate. Nu, två år senare, ställs gärningsmannen inför rätta.
Målbiträdena stämmer Zaniar på närmare 90 miljoner norska kronor i skadestånd. Men under första rättegångsdagen nekade han till anklagelserna och ifrågasatte varför han åtalades under ramadan.
Vi pratar med ett anonymt vittne som befann sig på samma gata där dådet inträffade.
Vad tycker du om att terrorskytten nekar till anklagelserna?
– Det känns så dumt. Jag blir så arg. Han förtjänar sitt straff.
Följer du rättegången? Hur känns det att se hans ansikte igen?
– Jag var inne och kollade rättegången via min mobil. När jag såg honom började jag gråta på en gång. Jag trodde inte att jag skulle göra det men det är väldigt känsloladdat. Det ligger en sådan sjuk ångest i det, säger vittnet och fortsätter:
– Jag sitter på en rädsla som inte är över än. Aldrig hade jag någonsin kunnat tro att det här skulle hända i landet jag bor i. Men det hände ändå. Ibland inser jag inte, förrän jag pratar om det, hur sjukt det verkligen är.
Det har gått nästan två år sedan den tragiska händelsen. Hur har den påverkat dig?
– Den har påverkat mig en hel del. Jag är rädd på ett helt annat sätt – jag ser mig omkring och är mer uppmärksam på stora folkmängder. Jag är rädd för höga smällar och jag drömmer fortfarande mardrömmar.
Hur mår du idag?
– Jag mår bra ändå. Jag försöker att inte låta det påverka mig för mycket. Men såklart att det påverkar – det påverkar hela samhället. För att må så bra som förut försöker jag hela tiden utsätta mig för det jag fruktar. Annars skulle jag bli helt isolerad.
Får du hjälp?
– Jag har en väldigt bra psykolog som jag går till. Så fort jag kontaktar honom får jag tid. Jag får bra tips om hur jag ska tänka. Nu ska jag till honom i veckan då det är mycket känslor i och med rättegången som har börjat. Jag har även sjukt fina folk runtomkring som stöttar mig.
Har livet gått vidare sedan händelsen?
– Jag har börjat hitta ett sätt att hantera det på som hjälper mig mycket. Sen väljer jag ibland att inte läsa allt som skrivs i medier då det kan vara triggande. Känslorna som jag kände då kommer liksom tillbaka, säger vittnet och fortsätter:
– Nu ska jag försöka ta mig igenom rättegångsperioden tillsammans med alla andra som går igenom samma sak. Jag undrar verkligen hur de som har mist sina nära och kära i skjutningen mår.
Har du kontakt med andra som var där den dagen?
– Ja, det har jag. Det känns skönt att vi har varandra, men vi har upplevt olika saker i den här processen.
Vad skulle du vilja hälsa till andra regnbågspersoner som lever i rädsla för att något sånt här ska inträffa?
– Man måste ge sig ut i det ändå. Vi kan inte sitta instängda och inte göra någonting. Ska jag vara helt ärlig så vågar jag inte alltid kyssa min flickvän öppet efter händelsen. Men det är en sak jag jobbar med. Vi i hbtqi-communityt måste fortsätta att stå på oss.
Uppdaterad 2024-03-20
