Mian Lodalen: ”Hur gör du för att hålla hoppet uppe?”

Hur gör du för att hålla hoppet uppe, frågar jag och får ett snabbt svar. ”Sprit, sobril och destruktiv sex.”
Vi har precis sammanfattat läget: klimatkris, kriminella gäng och nu ännu ett krig.

Minus det destruktiva sexet har jag inga problem alls att relatera. Lusten att skölja ner närmast tillhands psykofarmaka med ren sprit och dra ett täcke över huvudet överfaller mig varje morgon. Väck mig när världen vaknat.
Jag och min tjej har checkat in på stadens tjusigaste hotell. Här träffades min mamma och pappa första gången. I spegelsalen raggade han upp henne och jag undrar fortfarande hur de hade råd att gå hit.

Från sängens kuddhav bevittnar jag på morgonteven hur bombregn faller över Gaza samtidigt som vittnesmålen om Israeler som slaktats eller kidnappats av Hamas bara blir fler och fler. Ser föräldrar be för sina kidnappade barns liv och medan ljusklot störtar i mörkret över Gaza city och då tänker jag på hur många föräldrar där som kommer be för sina barn på snart fulla sjukhus.
I matsalen dignar frukostbuffén och det känns lite skamligt att vältra sig i all denna lyx när en gäst vid bordet bredvid tillkallar personal. ”Har ni andra saltkar?”
Nej, de har bara det här som man själv måste skruva för att få ut saltet.
”Problemet är att det skvätter utanför ägget och hamnar på bordet.”
Väntar på att någon ska dyka upp och säga att de börjat producera Dolda kameran i Sverige igen.
Sällan varit så lätt att ha perspektiv på egna triviala problem. Det är möjligen det enda goda med det som pågår; påminnelsen om hur otroligt privilegierade vi fortfarande är här, räntor, inflation, elpriser och opraktiska saltkar till trots.
En av de svåraste sakerna med att vara människa är att känna sig maktlös och oförmögen att agera när katastrofer rasar omkring oss.
Nu när världens högervridning får konsekvenser, utomlands och hemma och världskartan hastigt ritas om.
Jag minns resorna utan flygskam och hur folk dessutom fick nåt glatt i blicken när man svarade att man kom från Sverige. ABBA, fri sex, jämlikhet och ett wonderland of snyggt glas. Nu brinner den blågula flaggan, svenska ambassader attackeras och terrornivån ligger kvar på näst högsta. I morse ny explosion i en förort. Jag känner människor som bor där. I vintras sprängdes en bomb utanför min kvarterskrog. Grannarnas fönsterrutor krossades.
När vi mer än någonsin behöver hålla ihop och kanske till och med försöka vara lite kärleksfulla mot varandra anklagar en folkvald politiker på toppnivå oss för pedofili och underblåser hat mot dragqueens och bibliotekarier. Brinnande koraner, en av dem initierade av en så kallad Sverigevän, kopplad till SD. Två svenska fotbollssupportrar kom aldrig hem.
Jag tror att vi aktivt måste söka tecken och bevis för att det parallellt sker små mirakel. I somras legaliserade Estland, som första land i en före detta Sovjetstat, samkönade äktenskap och ungefär samtidigt nåddes vi av nyheten om en historisk utveckling i FN rörande skydd för queera personer. Under senhösten fick polska väljare nog av kvinnofientlig abortlagstiftning, homo- och transfobi och strömmade till valurnorna som aldrig förr. Än är Polen inte förlorat, som de sjunger i sin nationalsång, och snart slår Warszawa upp portarna till landets första queer-museum.
Ett knappt år efter mina föräldrars dans i Spegelsalen på Stora hotellet höll världen andan, inte på grund av min nedkomst utan för att ett tredje världskrig bara var en knapptryckning bort. Dialog mellan antagonisterna avvärjde ett annalkande kärnvapenkrig och en längre tid av fred följde. Så växte jag upp, men tonåren präglades också av ökat kärnvapenhot som fick människor att gå samman i mäktiga fredsrörelser och kräva ett stopp på vansinnet. Jag vet att engagemang kan skydda mot hopplöshet och att en annan värld är möjlig. Muren föll och väst och öst tog varandra i hand, precis som när det sydafrikanska apartheidsystemet äntligen upphörde och Nelson Mandela valde försoning istället för blodshämnd trots att han oskyldigt fängslats i 28 år. Låt oss minnas detta i Dådens år 2023.
Krig har startats över hela världen, men krig har också upphört och pakter om fred har slutits. Låt oss hålla det hoppet vid liv.