Efter avslöjandet av polisens olagliga registrering av romer, berättar polisforskaren och författaren Leif GW Persson i en radiointervju om det ”bögregister” som Stockholmspolisen hade under 70-talet, då han själv arbetade på Rikspolisstyrelsen.
Enligt Leif GW Persson omfattade bögregistret tusentals personer. Många blev registrerade på väldigt lösa grunder.
— De behövde inte ens vara brottsliga, säger Leif GW Persson till Sveriges Radios P4 Väst.
— Homosexuella betraktades som skumt folk. Och generellt lär sig poliser att vara misstänksamma mot det avvikande, som anses farligt, säger Leif GW Persson.
Polisforskarkollegan Rolf Granér, som undervisar i etik och moral vid polisutbildningen i Växjö, uppger att det här kortregistret över bögar i Stockholm ska ha bränts i slutet av 1970-talet, alltså ungefär vid den tidpunkt då Socialstyrelsen som ansvarig myndighet 1979 bestämde sig för att sluta stämpla homosexualitet som en sjukdom.
— Pratar vi 70-talet och tidigare har vi hela batteriet av fördomar inom polisen om homosexualitet som en psykisk smittorisk, sammankopplingen mellan homosexualitet och brottslighet och så vidare. Då blir bögregistret begripligt, säger
Rolf Granér, som samtidigt menar att det sannolikt fanns likadana register i Göteborg och Malmö.
När det gäller frågan om vilka interna register som används eller har använts inom polisorganisationen är den sammantagna bilden att inga frågor leder till några säkra eller slutgiltiga svar. Det vi känner till är i stället bara de små lösa glimtar som emellanåt har kommit fram genom läckor eller enstaka vittnesmål flera årtionden efteråt.
Så sent som 1993 ingick det i tunnelbanepolisens officiella uppgifter att bedriva störningsverksamhet gentemot eventuella homosexuella män på Centralens toaletter, berättar en tredje polisforskare vi har pratat med, Stefan Holgersson. Vilket kanske säger något om attityden inom polismyndigheten.
Men att polisen skulle registrera homosexuella i dag är det i alla fall ingen av de här tre polisforskarna som tror — med betoning på tror.
— Jag skulle bli väldigt förvånad om det fanns något register över homosexuella i dag — väldigt förvånad. Jag kan inte se vad man skulle använda ett sånt register till, säger Rolf Granér.
Han tror inte heller att något homoregister kan ha förekommit under 90-talet. Men där finns avvikande uppfattningar. I Sydsvenskan (27/9) säger en anonym källa som uppges ha en bakgrund inom RFSL att Malmöpolisen ända fram till slutet av 90-talet systematiskt kontrollerade och registrerade cruisande bögar. Polisen ska ha haffat ensamma män som strök omkring på Malmös bögraggningsstråk Ribersborg och utanför Stadsbiblioteket, antecknat deras namn och i många fall känt igen de noterade bögarna.
En som minns bögregister av äldre datum är veteranen Stig-Åke Petersson, som var förbundsordförande för RFSL i två omgångar på 70- och 80-talen. Han nämner särskilt ett register som upprättades av polisen i Lund på 70-talet. Det rörde sig konkret om en intern stencil med titeln Spaningsnytt, som distribuerades varje vecka och innehöll namn och andra uppgifter om homosexuella— för ovanlighetens skull även lesbiska personer — som polisen intresserade sig för.
— Att föra register är ju en lång tradition inom polisen om man säger så. Det är ett polisiärt tänkesätt på nåt vis, en polisfilosofi, säger Stig-Åke Petersson.
En annan mångkunnig veteran är Göran Söderström, som bland annat har skrivit om homosexualitetens historia i Stockholm. Han berättar om en rad olika homoregister som upprättats inom polisväsendet ända tillbaka till 1883, då den svenska polisen först började ingripa mot homosexuell manlig prostitution.
— Det registret var mest en tillfällig grej. Man la upp ett register med bögar i bokstavsordning och förde in allt möjligt skvaller om dem. Skådespelaren August Palme blev kallad för sodomiten och sånt, säger Göran Söderström.
— Det ledde inte till särskilt mycket och polisen orkade snart inte fortsätta med det, förrän man började fotografera folk och upprättade fotoregister så att man skulle kunna peka ut misstänkta. Det var foton på prostituerade killar i drag och sånt.
Som en ödets ironi var det i samband med att homosexuella handlingar legaliserades 1944 som polisen upprättade vad Söderström betecknar som det första moderna registret över homosexuella.
Närmare bestämt, över bögarna. Göran Söderström poängterar att myndigheterna aldrig var särskilt intresserade av att jaga lesbiska kvinnor.
— Samtidigt som homosexuellt sex blev lagligt 1944 höjde man åldersgränsen ända upp till 21 om personen kunde anses vara i beroendeställning och annars 18 år, så det fanns många nya möjligheter att sätta fast folk, säger Göran Söderström.
Registret fördes sedan i hemlighet fram till 1951, då en allmän skräck för homosexuella — allmänt förknippad med Kejne– och Haijbyaffärerna — fick till följd en ny satsning inom polisen på att hålla koll över de homosexuella genom registrering.
Det registret kom till offentlig kännedom först 1964 i samband med Liberala studentföreningens konferens Sex och samhälle. Det visade sig att registret endast innehöll 312 personer, men av dem hade mindre än en tredjedel dömts för något brott.
Registret uppges ha avskaffats 1966. Men till synes bara för att snart återuppstå i ny form.
Uppdaterad 2022-01-07
