Det konstateras i boken LHBTQ-personer och åldrande som nyligen har kommit ut, märkligt nog den första som har skrivits i Sverige om det här ämnet. Boken är en antologi som bjuder på en överblick av vad man känner till om hur äldre ”LHBTQ-personer”, alltså lesbiska, homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera, har det i Sverige och våra nordiska grannländer, blandat med en rad enskilda studier, till exempel intervjuundersökningar med bögarna på Gubbhyllan – seniorkaféet på onsdagar i RFSL-huset på Sveavägen – damerna i den lesbiska föreningen Golden Ladies och äldre transsexuella.
Boken har getts ut av Studentlitteratur och redaktörerna Janne Bromseth och Anna Siverskog räknar med att den kommer att bli kurslitteratur på till exempel sjuksköterskeutbildningar.
Deras slutsats är att vi fortfarande vet mycket lite om äldre LHBTQ-personer över huvud taget. Det mesta av det som har skrivits tidigare är från USA.
Bokens redaktörer ser den allmänna heteronormen i samhället som främsta orsak till det här osynliggörandet. Särskilt i äldrevården är heterotänkandet totalt cementerat – det förutsätts helt enkelt att den gamling som kommer i kontakt med vårdinstanserna är heterosexuell, vilket till exempel kan göra det obekvämt för den som vill dela sitt äldreboende med en samkönad partner.
– Ett av bokens syften är att bidra till att skapa vägar för förändring för en icke-heteronormativ äldrevård, säger Janne Bromseth.
De flesta äldre har dessutom varit vana vid under hela livet att vara mycket diskreta med sin sexuella läggning och upprätthålla en heteronormal fasad för att inte bli utstötta som äckliga, snuskiga eller sjuka. De har levt under en tid då homosexualitet först var en brottslig gärning fram till 1944 och sedan en sjukdom fram till 1979, följt av den stora AIDS-epidemin på 80-talet fram till i dag då homosexualitet åtminstone officiellt framhålls som något att vara stolt över.
Ett talande exempel på heteronormens makt kan man se i forskaren Hans Robertssons intervjuer med äldre bögar. Hälften av dem hade levt i heteroäktenskap långt upp i mogen ålder och många hade kommit ut först i 50-årsåldern. Robertsson konstaterar dessutom att många inte ville bli intervjuade av honom eftersom de fortfarande lever som smygisar – de har fortfarande inte kommit ut eller bara delvis.
Ytterligare en faktor som bidrar till osynliggörandet av äldre LHBTQ-personer är gayvärldens och då särskilt bögarnas ungdomsfixering. Den forskning som har bedrivits om LHBTQ-personer handlar mest om unga vita medelklassbögar som är engagerade i hbt-rörelsen, mindre om lesbiska och minst av allt om transpersoner.
Men nu finns alltså åtminstone en bok som källa till fakta om de äldre i gayvärlden. Här kan man till exempel läsa att äldre LHBTQ-personer vårdar sina vänskapsrelationer mer än andra, men också att de konsumerar mer alkohol och droger än andra. Man kan läsa om ”den valda familjen” bland lesbiska kvinnor – alltså ett familjebegrepp som inkluderar de närmaste vännerna som ett alternativ till heterovärldens idé om den biologiskt grundade familjen. Redaktören Anna Siverskog skriver i en av rapporterna om hur det många gånger kan vara lättare för transsexuella att komma ut på äldre dagar, då de inte längre har kolleger och anhöriga att anpassa sig till. En rapport handlar om hur hiv-epidemien har påverkat äldre bögar. En annan om ”den kommunala garderoben” — det vill säga äldreomsorgen där allting stöps efter heteronormen.
— Heteronormen är ju en tvångströja även för heterosexuella. Ska man gå efter hur sex ska se ut för att vara riktigt godkänt är det ju tydligt att nästan all sex som bedrivs här på jorden är perverst och snuskigt, konstatetar forskaren Hans Robertsson.