Jag är i Visby.
Det är Gotland Pride och vid Österport vajar regnbågsflaggan. Högst upp på murens torn fladdrar den färgglada flaggan ståtligt i vinden under en klarblå himmel. För några år sedan hade jag inte reagerat på det mer än med ett konstaterat leende, det pågår ju ett pridefirande i stan, så det är klart att de hissar flaggan.
Men den här gången hinner jag tänka annorlunda, ”va skönt att kommunen här beslutat att man fortfarande ska hissa regnbågsflaggan”. För så är det ju inte överallt i Sverige. På vissa orter hissar man inte längre regnbågsflaggan på kommunala byggnader.
Som i Sölvesborg, där får regnbågsflaggan inte längre hissas på stadshuset. I Nynäshamn vill SD att kommunen slutar flagga under Stockholm Pride. Och i Skurup har man beslutat att inte hissa flaggan under Pridedagarna.
En axelryckning kan vissa tycka om det.
”Det spelar väl inte så stor roll, det är ju bara en flagga” får man ibland höra.
Men det spelar roll.
Det är just de här små stegen som gör skillnad. Små, små steg som knappt märks, men som efter ett tag har blivit ett jättekliv. En flagga som inte hissas, en bok som inte får lånas ut, en pjäs som inte får spelas. Blundar man för länge kan det till slut vara försent.
I Östersund eldade någon upp regnbågsflaggan utanför RFSLs festlokal.
Vår symbol. Som står för stolthet och mångfald för HBTQIA-personer samt respekt för medmänniskor och tolerans.
Vår flagga har blivit politik.
Jag ska villigt erkänna att jag var aningen mätt på regnbågsflaggan för några år sedan. Den syntes överallt, i alla sammanhang, på dörrar och i skyltfönster, på chipspåsar och kexpaket.
Innebörden vattnades ur. Den tappade i värde.
Idag känner jag att den är viktigare än någonsin.
För som Mian Lodalen sa på QX-galan när hon tog emot Hederspriset ”Vårt community attackeras från så många olika håll”.
Jag var nyligen inbjuden som gästföreläsare på revisionsbyrån Ernst & Young för att prata hbtq. Då kom frågan upp hur samhället och hbtq-communityt har förändrats under de senaste årtiondena. Och jag känner tyvärr att det går bakåt.
I Florida utvidgas nu Don’t say gay-lagen som innebär att lärare inte får undervisa eller ens prata om genusfrågor eller hbtq. En lag som påminner om den propaganda-lag som Putin införde i Ryssland 2013.
Man pratar på riktigt om att förbjuda dragshows.
I Uganda har presidenten precis godkänt en ny lag som innebär att de kommer införa dödsstraff på hbtq-personer. Och här hemma märks motståndet tydligt, inte minst från de högerpolitiker som vill förbjuda dragqueens att läsa sagor för barn. Eller inte tillåta att regnbågsflaggan längre hissas.
Jag pratar med Markus Gisslén som är verksamhetsledare på RFSL Sjuhärad i Borås. Han är bland annat ute i skolor och informerar om hbtq. 100 klasser har han besökt under året. I en klass var det en kille som spände ögonen i Markus och högt och tydligt basunerade ut att han tyckte att såna som Markus borde avrättas.
Läraren i klassen hade suttit tyst…
”Det är ett hårdare klimat idag”, säger Markus.
Så du som sitter hemma och tycker att det här med Pride, RFSL eller hbtq-frågor inte är så viktigt. Res dig upp, vakna och ta ditt ansvar. För vi kommer att behöva försvara våra rättigheter tillsammans. Var öppen med vem du är, ta diskussionen, häng ut en regnbågsflagga var du än bor och visa att du finns. Och låt 2000-talets bästa barnprogramledare Grynets kända slogan eka i ditt huvud: ”Ta ingen skit”!