”Alla hbt-invandrare jag känner lever under hedersförtryck”
Han är en mjuk kille. En kille man vill krama. När jag ringer ska han bara sänka ljudet på tv:n, för att kunna höra mig bättre.
Han är 29, har bostadsrätt i Bromma, arbetar som människorättsaktivist och kandiderar till riksdagen 2014.
– Men bara för att allt på ytan verkar bra, så är det inte det, säger han.
I 15 års tid har Robert Hannah levt under hedersförtryck och ljugit om det mesta. Vem han är ihop med, vem han bor ihop med och var han festar.
– Jag har gjort det för att skydda min familj. För i den kristna assyriska kulturen, som jag har mina rötter i är homosexuella äckliga. Jag har därför böjt mig för hedern.
Han har inte velat att familjen ska tvingas välja mellan honom och den assyriska gemenskapen. När släktingar haft vägarna förbi Stockholm har han ljugit och sagt att hans lägenhet är uthyrd, eller att han är bortrest.
Men i går bestämde han sig för att strunta i hederskulturens spelregler och han kom ut i DN.
Hans familj fick läsa texten innan den publicerades.
– De sa att det stämmer att det finns ett hedersförtryck. Vissa tyckte att texten var bra, medan andra var mindre positiva till att den skulle publiceras. Men de har inte sagt något nu.
– Jag önskar att jag hade kommit ut för många år sedan, för jag har enbart fått positiva kommentarer sedan den publicerades.
I sin Facebookinkorg har han fler än 300 meddelanden.
– Många tackar och skriver att de upplever samma sak som jag. Så länge jag bara kan hjälpa någon är jag glad.
Dessutom har han fått positiv respons, där han inte trodde att det var möjligt.
– Assyrisk tv och Assyriska riksförbundet har hört av sig och jag blev riktigt glad när mina vänner, som är långt inne i garderoben delade artikeln på Facebook. De kände väl igen sig.
Han berättar att alla hans vänner som har invandrarbakgrund lever under hedersförtryck. Att ständigt tvingas ljuga om detaljer i sitt liv är vardagsmat, eller vardagsheder som Robert kallar det.
– Alla mina kompisar från andra länder lever under hedersförtryck. De har gift sig med kvinnor och lever dubbelliv, eller har föräldrar som hotat med misshandel, eller så har de blivit helt bortstötta.
På helgerna brukar han ha fester i sin lägenhet tillsammans med dessa kompisar.
– Hos mig kan de vara sig själva och det är de lyckligaste dagarna för dem.
Robert är uppvuxen i en förort i Göteborg. Men skolan var knappast något andningshål för honom, utan de flesta i hans klass kom från kulturer där homosexuella jämställs med hundar. Bög var det värsta man kunde vara ansåg många.
När han flyttade till Stockholm öppnade sig en helt ny värld, men han fortsatte att rätta sig in i ledet.
Det var inte ovanligt att han dejtade invandrarkillar som först hade utgett sig för att heta något, presenterade sig som något annat, men skrev ett tredje namn på notan.
– Man är livrädd att någon ska skvallra, att ens landsmän ska upptäcka en. Några kommer aldrig att kunna komma ut. Fast jag önskar att alla fick känna den värme jag nu känt.
Han valde att komma ut nu eftersom att han står på egna ben, har utbildning och inkomst. Robert vill nå ut till makthavare, lärare och poliser, som han hoppas ska få ökad kunskap om de här frågorna.
Han hade önskat att han hade kunnat få andas i skolan.
– Lärarna måste förtydliga att det är okej att vara homosexuell. För vi med annan bakgrund tror inte det.
– Det är också viktigt att veta att det finns andra som levt under samma förtryck som man själv.
Robert vill ut i skolor och föreläsa och han hoppas kunna lyfta dessa frågor politiskt. Han känner en oerhörd lättnad och han kommer att våga stå upp för sig själv.
– Jag har sagt att det är hela paketet som gäller från och med nu. Är inte min pojkvän välkommen, så är inte jag heller intresserad av att träffas.
Uppdaterad 2017-06-08
