I år är det 51 år sedan Gay Power Club intog Järntorget i Örebro och manifesterade deras rätt till kärlek och varande – och med det genomförde Sveriges första Prideparad. Deras krav var lika självklara som sanna; varje människas rätt till liv och kärlek är okränkbar. Att queerkärlek är kärlek, att queerliv är liv, att även queers är människor. Sen dess har våra liv blivit mer fria och rättvisa, men hoten är alltid påträngande. Ännu en rapport om ännu en masskjutning skakar oss, denna gången i Colorado. Sorgen är lika stor som den brukar. Vädjan till omtanke är den samma. Orden är detsamma. Hatbrottet är detsamma. Atlanten delar oss och de mördade, men i sinnet är vi enade. Attacken mot dem var en attack mot oss. Mord motiverade av att utrota vår blotta existens. Minst fem människoliv har berövats från oss. Det är fem systrar, söner, vänner, partners, syskon.
Vi vet ännu inte dådets exakta orsaker och omständigheter, men vi vet tillräckligt om hatet och hoten som genomsyrar våra liv. Våra livs och rättigheters största hot är de högerradikala rörelsernas växande storlek och inflytande – och att deras hat legitimeras som åsikter. Deras vanligaste vapen är att skrämma och hota oss till tystnad. Därför är vår största plikt att aldrig tystna. Hatets triumf är tystnadens gärning.
Hatets embryo är tanken att våra liv inte är liv, utan ett levnadssätt; ett val. Det börjar med en kommentar, ett skämt. Att vi får finnas, “så länge dom inte gör sånt runt mig”. Att killen i omklädningsrummet brister ut, “är du bög, eller?!”. Att våra liv och kärlek provocerar och äcklar. Vi kan inte låtsas att det regnar. Ett skämt är aldrig ett skämt om avsikten är hatisk.
Hat är ett inlärt beteende som bottnar i förlegade missförstånd och rädslor. Trots detta efterlevs normerna som föder detta hat. Vår oerkända smärta är att hatet som plågar våra liv aldrig ses som samhörande i den större hat- och hotbilden mot hbtqi-personer. För det är inte bara en flagga som vajas ner i Sölvesborg, en sagostund som mobbas bort i Kalmar, en parad som ställs in i Oslo. Det är att våra liv ifrågasätts. Det börjar med hat och slutar med mord. Man bör kalla saker för vad de är – Colorado var inte bara ett attentat, det var ett hatbrott.
Hatet möjliggörs av vår tystnad. Trenden måste brytas, tystnaden likaså. Fem systrar, söner, vänner, partners, syskon har mördats. Deras liv ska aldrig glömmas. Idag är sorgen total, ilskan ännu större men kärleken störst av allt.
